I stormens spår

Kl 03.00 ringde jag och kollade så att sambon åtminstone hade sällskap ute i röjningsarbetet (då blåste det fortfarande rätt bra, men inte fullt lika mycket). Med det bekräftat stillades min oro och det kändes rätt OK att krypa till kojs. Först kl 07.00 kom han tillbaka, trött, men nöjd med insatsen han och kollegan gjort. Snacka om nattens hjältar! 

Följdaktligen sov vi rätt länge även idag. När I:s föräldrar kom för att hämta henne hade de en påse bullar med sig, så det blev en stunds kaffedrickande och tillfälle att lära känna varandra lite bättre, nu när våra barn verkar ha bestämt sig för att umgås så mycket de bara kan. När de åkt lyckades jag övertala killarna om att följa med till skogs för en översyn av stormens framfart och leta granar. Även om de älgade på så jag hade problem att hålla jämna steg, hann det bli rätt mörkt innan vi var tillbaka. E hittade i alla fall en gran som han blev väldigt nöjd med. Kan ju bara hålla med, men undrar var vi ska få plats med den? Adventsgranen utomhus rationaliserade vi detta år till en vindfälld tall. 

Av olika anledningar har vi inte kunnat köra fliseldningen idag. Så jag har passat på att elda i vedspisen. Goare värme får man leta efter och banne mig om inte maten blir godare än tillagad på el också! Och för att hålla mysfaktorn vid liv et tag till, beger jag mig nu ut i bastun för att mentalt förbereda mig inför morgondagens gästföreläsning.

Från finkalas till orkan

Bild från op.se, som jag i princip hade kunnat ta själv,

 om jag haft kamera eller mobil med mig…..

Vilken dag torsdagen blev! Gick igenom jobbets ekonomi med redovisningsfirman - och allt stämde! Syrran sms:ade att de passerade sta'n på väg till träningsläger i Vemdalen och jag hann (!!!!) genskjuta dem i kassakön på Coop och få mig en omgång kramar! Sedan iväg till Ås och hämta kalasklänningen som fått åka traktor, när jag mitt i det allmänna morgonkaoset åkt ifrån den hemma.

Och vilket kalas det blev sedan! Kläderna var inte fel alls, kändes helt rätt och dessutom kvällen till ära för första gången i mitt liv med fejknaglar (mina egna är liksom alltid i princip obefintliga) och lite spackel kände jag mig precis lagomt fin.  Sedan var maten god, bordsgrannarna trevliga och intressanta och artisterna - ja verkligen av guldkvalitet de med! Det enda jag tycker var lite trist och jobbigt var att folk surrade i stället för att lyssna under prisutdelningarna och förstås det obligatoriska "minglet" innan middagen. Men t o m det gick riktigt bra till sist. Träffade horder av bekanta och den lilla obekvämligheten kan jag kosta på mig, med tanke på att jag och bordsgrannen tog oss nästan ända fram (fattades ca 1,5 m) till scenen när Ola Salo gjorde om företagarfesten till ett "rockkaos". Vilket ös!!! Tillsammans med Moneybrother och Edda Magnasson blev slutnumret outstanding och naturligtvis plockade Ola med vår egen Micke Mojo upp på scenen till extranumret. Värt allt och lite till, alltså.

Jag som tänkt åka hem i tid, gjorde min vana trogen inte det. Slutade med att jag sov ca 3 tim natten mot fredagen, hade grymt svårt att koncentrera mig på jobbet under dagen och somnade i soffan kl 20.00 på kvällen. Väcktes vid 22.00 för att åka och hämta svärfar som var på "pensionärsbal" i grannbyn. Tog mig dit på snorhala vägar, bara för att konstatera att jag fått fel tidsangivelse och "gubben" redan åkt hem med någon annan.

Idag har huset varit fullt med ungdomar som sysslat med sitt. På mitt schema stod det städning (jösses golvet blev som nytt!! - borde nog skura liiite oftare) och så råkade det liksom bara bli en trerätters till middag igen. Sedan skulle vi skjutsa hem sonens tjej"kompis". Då hade det redan börjat blåsa så pass att parabolen lagt av. Vägen var full med nedblåsta grenar och hela bilen svajade betänkligt. När ca två tredjedelar av resvägen återstod, låg en stor tall tvärs över vägen och vi tvingades vända. Flickan sover kvar ännu en natt och just nu är sambon utkallad med traktorn för att röja väg. Onödigt spännande, när träden faller som plockepinn. Enligt kartor på nätet skall det ha uppmätts orkanvindar på vissa områden i fjällen. Blåsigt värre, alltså.

Vissa dagar, vissa veckor

Ja jisses hur jag håller på!

Först föreläste jag nogsamt för båda sönerna att det var dags för utvecklingssamtal. Pojke och mor kom i tid för en gångs skull. Väldigt god tid visade det sig, för samtalen var inbokade först nästa vecka. Fick två timmar "över" helt plötsligt och hann handla åt svärfar i lugn och ro, laga mat som fick ta tid och åka på gympan utan att jäkta.

Nästa dag insåg jag att jag ska på glittrigt kalas redan på torsdag och har absolut ingen passande "outfit" i garderoben, inga pengar att handla för och ingen tid att göra det heller. Svischade förbi den mindre flaschiga klädbutiken på centralorten och efter max 20 minuter kom jag ut med 1) en glittrig kofta att komplettera min gråflammiga fladdriga klänning med 2) ett par reaskor, visserligen inte så vackra, men som varken är stövlar, pjäxor, kängor, gympaskor eller rosa (japp  - hela skogarderoben i övrigt uppräknad där!). Blev så nöjd att jag åkte och köpte fika till eftermiddagskaffet på jobbet.

I morse drönade jag (som tur var) runt hemma lite längre än lovligt. Då ringer äldste sonen, som denna vecka är på gymnasieprao. Han behövde rena, torra kläder efter en incident. Bara att packa och åka och komma en timma sent på jobbet. Yess.

Jo, det där kalaset - en biljett är normalt ruskigt dyr, så jag har alltid valt bort ens att fundera på att gå. Nu fick jag på olika vägar och sätt erbjudande om en kraftigt rabatterad biljett, så det var plötsligt lite svårt att motstå. Vett och etikett har jag ju aldrig varit så bra på, så med facit i hand kommer jag att göra entré på stället med 1) för kort klänning 2) för låga klackar 3) fel sorts smycken  (som tur är tittade jag på ÖPTV:s klädhjälp så jag hann decimera "felen" något - kommer inte ta på mitt nya, fina läderarmband).

Med allt strul som varit denna vecka som bakgrund är det ju inte utan att jag börjar gruva/ångra mig lite.  Men maten och artisterna, med Ola Salo i spetsen, ser jag väldigt fram emot!

Vart tar tiden vägen?

Dagarna, helgerna, veckorna, månaderna - åren! De går så fort nuförtiden och jag hinner inte med. För samtidigt blir jag långsammare och långsammare i allt jag ska företa mig. Förut var det inga problem att hinna med ett blogginlägg per dag - det var liksom mer av en vila, en stunds rekapitulation av dagen. Men nu. Näej, jag vet inte. Kanske har jag lagt till något nytt i livet? Kanske måste jag prioritera bättre, tuffare? Eller så är jag bara helt enkelt - långsammare?

Hur som helst har dagarna som vanligt rasat förbi. Lyckades ta mig till granbyn i fredags för att lyssna på Quilty. Plötsligt befann jag mig i en sådan där lucka i livet med hemlig dörr - träffade trevligt folk, lyssnade på skön musik, fikade gott och drömde mig bort till en liten pub på den Irländska landsbygden med ett liveband, lika bra som det vi fick lyssna på. Jag har aldrig varit på Irland, men jag vet precis hur den där puben ser ut, landskapet utanför och det där glada sällskapet vid bordet bredvid som bjuder in oss till samtal på en dialekt som vi får anstränga oss för att förstå. De låter precis som Shamrock, min irländska medarbetare på Camp America när jag var 20 år. Det tog mig 5 veckor att förstå vad hon egentligen sa......

Ja sedan slog den hemliga dörren raskt igen och jag åkte hem till ytterligare kaffe, nu i soffan med sambon och besök. Vi såg på en av mina favoritfilmer "Mannen som kunde tala med hästar" och jag blev lika förälskad i Robert Redford den här gången som alla andra gånger jag sett filmen. Kaffebesöket la sig tillrätta i en av sofforna och somnade, ljudligt snarkande. Vi funderade på om vi skulle väcka hen när vi gick och la oss eller inte, men precis lagom till filmens slut vaknade hen och klargjorde att d e t hade ju varit pinsamt, om hen vaknat i vår soffa först på morgonen!

Lördagen var en sådan där åka-omkring-dag igen. Årsmöte i alpina klubben, busstädning, skjuts av son till tjejkompisen (där vi äntligen såg lite snö!) påhälsning och uppvaktning av guddottern som fyllde år förra helgen och ihopläggning av farsdagstårta. Ugnen är inte utbytt ännu, så bakning får vänta.

Igår sov vi länge, röjde lite ute och i fjöset - igen - och lagade plötsligt en trerätters farsdagsmiddag, som svärfar kom över och åt med oss. Avslutade helgen med en långpromenad i snålblåsten. Hade tänkt mig en bastu också - en ensam med musik som var så avkopplande häromsistens, men det blev för sent så det får vara till en annan kväll. Hann inte. Typ.

När de andra sover

Plankar från min Facebookuppdatering strax efter midnatt för några dagar sedan:

"Försök hitta en svart hund som blivit utsläppt i en novembersvart natt och bestämt sig för att rymma litegrann.............. (Var INTE jag som släppte ut den!) 

Tror att ngn granne måste ha lagt ut slaktavfall/rävåtel eller nåt. När hundskrället väl kommer tillrätta tvekar han först att gå in, sedan smiter han raka vägen in i vardagsrummet och ställer sig och spyr i ett hörn...... Billig hund - någon?????"

Nu är det koppeltvång som gäller tills fiskrenset grannen lämnat på stranden antingen ätits upp av fåglar eller snöat över. Urrk!! Kan någon förklara hur en labrador tänker? Fördelen är väl att jag nu formligen tvingas ta mig ut på de där promenaderna som jag annars så lätt väljer bort. 

Lite karaktär - tack!!

Idag har jag stått på kommunens Framtidsdag och formligen mässat hål i huvudet på 200 niondeklassare.  Mest om vilken framtidsbransch turismen är och vilka möjligheter den skapar för att få jobb när man är ung - och då inte minst i Jämtland. I montern mittemot stod de Gröna näringarna, med draghjälp av en bonde känd från TV och Goodiebags från LRF. Svårt att konkurrera med, särskilt som bonden är en söt och trevlig pöjk, bara tiotalet år äldre än ungdomarna. Jag måste ändå ha nått fram med något i budskapet, för 79 av de som var med i vår tävling hade alla rätt på tipsfrågorna och ännu fler har svarat att de nog skulle kunna tänka sig att arbeta i branschen i framtiden.

Efter allt "tjat" kände jag mig lite lätt slut i luvan och kompenserade med att "mysjobba" på eftermiddagen. Det innebär: - svara på mail, ringa några nödvändiga, men inte ansträngande samtal, dricka baljvis med kaffe och trycka i sig inte en, utan två Cubamazariner till det. Jo, för när hon så lägligt vann två limpor och en vetelängd eftersom hon handlade på det lokala bageriet häromsistens, så köpte hon sig en liten bakelse till kaffet till sig själv och kollegan också. Och när nu kollegan redan hade hunnit åka hem..... Nyttighet är inte min bästa gren, direkt. Kommer aldrig gå ner de där kilona. Punkt.

Soundtrack of MY life

Just nu känns det åtminstone så. Jobb som inte hinns med, katastrofbokslut för skidklubben, tvätthögar som växer och det som brukar betraktas som "lite skit i hörnen" har formligen tagit över större delen av huset. Suck!

Men jag är ju jag och lyckas förstås ändå bara strunta i allt och passa på att njuta av de guldglimtar som livet bjuder på. Som ljuständning på gravarna, kyrkobesök, en stunds Bo Kaspersfrossande med hjälp av allas favoritprogram på TV:n nuförtiden (men den här gången tycker jag nog ändå att originalet slår allt!) kontorsjobb till sambon och en trevlig planeringsmiddag för nästa års Rysslandsresor. Så gick denna helgen med.

Dessutom har äldste sonen har haft en tjejkompis på besök som vi överraskade förstod, att hon nog var lite mer än kompis…… De växer de små liven!

God natt

Jobbar och har förmånen att få sova på fenomenalt fina Wången igen. Njuter av varje sekund. Snart bär det av hemöver på "arbetsläger" igen. Paketerade en halv ren igår (är första gången vi har renkött i huset, så det blir spännande middagar framöver) och ska hämta en älgkalv hos styckaren imorgon. Tacksamt!!!