Jag älskar Försäkringskassan! Åtminstone vår handläggare där. Vi får behålla vårdbidraget!!!
Fast jag berättade ärligt att allt är så mycket enklare nu. Att han kan en massa saker själv, som inte varit att tänka på förut. Att det är lugnt långa stunder. Att han t o m kan läsa 3-ljuds-ord nu.
Men som hon mycket riktigt påpekade - vi ska inte jämföra med hur det varit förut, vi ska jämföra med andra snart 13-åringar.
Hur ska vi kunna göra det? Vi lever ju i vår värld, i vår vardag. Där det är hur naturligt som helst att få förklara samma sak 273 gånger, där det är naturligt att klä på en grabb, som nästan är större än dig själv, i sängen varje vardagsmorgon för att han alls ska hinna med skoltaxin, där det är självklart att hänga med på alla aktiviteter, förbereda, planera, vara förutseende för att det ska funka. Alltid, i alla situationer, överallt.
Men vi tänker ju inte på det längre, för vi är så vana.
- Och det måste en handläggare på Försäkringskassan upplysa mig om.
Ja visst är det konstigt va van man blir. Så där är det juh för oss också. Man tänker inte på allt man gör eller försakar för det har alltid varit så. Eller inte alltid men du vet hur jag menar. Tur att det finns bra personer på försäkringskassan också :)
SvaraRadera