
Sitter här i den inte så ljusa sommarnatten och lyssnar på gårdagens sommarpratare - Pär Johansson. En hjälte i mina ögon, en sann glädje att få lyssna till. Vilket hopp för mänskligheten det ger, om det ändå fanns fler som han.
Inser samtidigt med en suck hur amatörmässigt "mitt eget" radioprogram blir och hur glad jag kan vara över att vi fått barn i slutet på 90-talet och inte tidigare.
Amatörmässig känner jag mig även i jämförelse med de andra på fotokursen. Men jag gör framsteg. Tycker jag själv i alla fall. Och framförallt så är det kul!