6 september 2010

Hopp för mänskligheten?


Brukar sällan följa nå'n särskild TV-serie sådär, men av någon anledning började jag titta på "Kvalster" i 1:an. Nu är jag fast. Kan inte släppa tragiken, sorgligheten, bristen på kommunikation och karaktärernas tillkortakommanden som människor och medmänniskor.

För jag är ju den obotlige optimisten, vill så gärna att där ska finnas hopp. Att vi alla ska inse vilka brister och egenheter var och en av oss har som förstör, såväl för oss själva som för dem vi älskar mest. Och i kvällens avsnitt tyckte nog regissören att jag väntat nog. Nöjd? Jo, en stund, tills insikten når mig:

- Verkligheten har inte något manus för att hålla tittarnas intresse vid liv. Hur många svikna barn, kvinnor och män går till sängs ikväll?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar