Prästen har varit hit på hembesök inför begravningen. En ung präst. En kille som tävlat alpint, jagar och gillar hundar. Påminde lite om Jesus själv, faktiskt, med sitt skägg och sina halvlånga mörka lockar.
Det var farmor, som grät mest hela tiden, LG, som vanligt något obekväm i nya situationer, farfar, med fokus någon annanstans, och så - jag. Vilket gäng. Men vår kloke präst tog telefonnumret till E:s änglalika vän. Det känns bra. Trots att vi känt varandra i nästan 20 år, vet jag väldigt lite om människan E. En maka(e)lös faster, en plikttrogen dotter. Närmre än så kommer kanske inte två så olika personer?
I predikan på tacksägelsegudstjänsten pratade samme präst om fastan. Att öva sig i att tänka lite mer på andra än sig själv. Att göra det, inte för vad andra ska tycka om mig, utan av kärlek. Även om jag åkt hem från fjällen över dagen för att följa med svärfar till kyrkan, fick jag genast dåligt samvete. Fjällvistelsen var ju för mig. Bara. Nästan....
Men nu, så här i efterhand tänker jag att det var av kärlek till mina närmaste som jag flydde fältet ett tag. Utan det avbrottet hade mycket varit ännu svårare. Att var stark, kunna trösta svärmor och samtidigt försöka hjälpa LG.
Vi lyckades nog ändå beskriva för prästen vem E var. Vår bild och min bild av henne. Bilden som barnens faster. Pusselbiten med människan utanför hemgården, vännen och kompisen, den vet jag att hennes goda vän kan ge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar