26 januari 2011

Skidfajt


Jo, den här sonen vi har. Han är bara för störtskön. På Byakampen igår åkte han som en furie, förbi småkillarna och ikapp de lätt förvånade högstadiegrabbarna. Klart han kan åka skidor. Läsa och räkna är ett outgrundligt mysterium, men dra ifrån lillebror och morsan i skidspåret - nejdå, ingen match alls!

Att jag är sist i slalombacken har jag ju så långsamt börjat acceptera, men sist i skidspåret? Nej där går gränsen. Så när sonen utmanade mig på ett varv till, kunde jag ju inte annat än ta i för allt jag var värd. Det höll! Hela vägen hem. Men sonen sa att han hade ramlat, det var bara därför. Satt som en smäck då, att få plocka fram pappas gamla devis: - "Det gäller att stå på benen också!"

Elak - jag?? Njäe. Bara så ruskigt tävlingsinriktad och lite halvtaskig förlorare. Och ser jag då en enda liten chans att fortfarande vinna något - vad det än må vara - klart jag kastar mig efter det halmstrået då....

4 kommentarer:

  1. :-D

    /Sjôntorparn

    SvaraRadera
  2. Man skull fell skämmes... :)

    SvaraRadera
  3. Skämmas, varför det?
    /Sjôntorparn

    SvaraRadera
  4. Man kunde ju försöka tävla mot någon liiite mer jämbördig. Men då skulle jag ju inte vinna....

    SvaraRadera