Har du kvar din röda cykel....

Skulle lämna in två cyklar på reparation häromsistens, men se den ena ville de inte ens ta emot! Snopet. Det var min sambos cykel han fick i 30-årspresent. Själv har han möjligen suttit på den. En gång, kanske? Så han kunde inte alls begripa att den blev utrangerad. Här bör jag nog erkänna att jag cyklar lite mera och med förkärlek på skogsbilvägar och större stigar. Då passar ju sambons mycket bättre, än den lila, fina DBS damcykel jag fick av mina föräldrar i 25-års present. Så jag har liksom slitit rätt bra på hans cykel, också, om man säger så.

Reparatören tittade noga, suckade lite och förklarade för en som inget begrep, mer än att det skulle gå på 2 000 kr att laga. Hoppsan. Vi kunde få en ny för ca 3 000... Men jag deklarerade frankt att jag inte ville ha en tantcykel utan en som funkar både över stock och sten och på lite asfalt däremellan, även om jag inte har för avsikt att hoppa eller cykla på bakhjulet som kidsen. Just nu i alla fall. Jag tyckte faktiskt försäljaren lyckades bra med att dölja vad han tänkte om henne som totalt bestämt sig för att ignorera det faktum att hon bara har några år kvar till femtio. Hur som helst, trots att vi höll oss till reacyklarna landade det på 4 500 till slut. Mina leksaker har visst en tendens att bli lite dyra. Men jag har provat den - och jag tror den håller måttet. Går som en raket och står man bara ut med färgen (försäljarens ord) så tror jag den blir riktigt, riktigt bra. Och visst - sambon kan väl få låna den om han vill provsitta någon gång.

Annars har vi nu återigen normal jämtländsk försommar i maj. D v s iskalla vindar och kvicksilver som letar sig nedåt noll. Hörde att det t o m snöat uppåt fjällen. Kajakpremiären får nog vänta ett tag till.

Efterdyningar

Tack för alla sympatier!

Jag och grabbarna klarade oss helt - liksom de som flög ner. Med detta som bakgrund till det lilla detektivarbete vi utfört är vi numera ganska säkra på att gruppen blivit matförgiftad på ett av de två ställen där de åt på resan ner till Stockholm. Maten hade dock varit god på båda två, så där ser vi att man inte kan döma "hunden efter håren".

Bussen var  heller absolut inget stort bekymmer att städa utifrån förutsättningarna. Tack vare att det var vuxna, nyktra människor så hamnade det mesta propert förpackat i soppåsar - litervis, visserligen, men utan större spill. (Jag hade ingen aning om hur mycket en mage kan rymma!)

Visst, vi har gjort som man ska och anmält det hela, men det är svårt att bevisa, när inkubationstiden var så pass lång som 24- 48 timmar. Lägg till det ett dygn till innan vi med säkerhet kunde fastställa vilka restauranger vi kunde misstänka.

Men det mest fantastiska är ändå,  att redan nu börjar väldigt många (även av de drabbade resenärerna), kunna se på det hela från den humoristiska sidan. Jag har antecknat noga och när jag blir pensionär och ska skriva mina memoarer kommer ni få ta del av alla sanslösa detaljer. Jag lovar!!

Den långa resan hem

Joråsåatt. Tre fjärdedelar av resenärerna har drabbats. Vi misstänker matförgiftning eller vinterkräksjukan i en särskilt aggresiv majform. Det som började så bra slutar nu med att alla kommer att minnas Exporesan 2012 som "Den gången då alla spydde". Om någon över huvudtaget vågar boka en resa med detta bolag igen.....

Uppdatering: Vi kom hem. Endast två till insjuknade under resan. Jag och barnen har fortfarande "klarat" oss. Men vi tar inget för givet och sover med hinkar vid sängarna i natt. Chauffören/sambon fick körhjälp (snacka om att vi hade rätt sorts gäster med oss!) men väl hemma däckade han direkt. Jag handlade lite på vägen hem - en blomma till barnens farmor och en tårta till oss alla. Jag och lillebror har smakat. Tyckte vi kunde få det när det ändå är Mors dag. För sedan fick jag städa bussen själv. Tvätta orkade jag inte, blev bara en hjälplig kattvätt av framrutan. Skulle tro att den här resan lär vi garanterat minnas hela livet.

Maskinexpo 2012

Jomenvisst. Under protest är jag alltså med även på årets upplaga av Maskinexpon, ivrigt påhejad och övertalad av söner och sambo. Och det gick väl bra. Lyckades t o m otippat hitta kontakter för det egna jobbet. Kändisfaktorn utgjordes detta år av Heidi med pappa. Lite vinter och skoterfeeling fick vi även i Stockholmsvärmen och jag har köpt mig en ny sekatör.

Olyckligtvis har det nog serverats någon mindre bra korv på mässområdet idag. Innan vi var på hotellet hade tre av medresenärerna kräkts och enligt rapporterna har fler insjuknat ikväll. Trist. Men vi har skurat bussen och håller alla tummar för att de mår bättre imorgon inför de 8 timmarna i bussen hem.

Även vår familj var lite matt efter de senaste dagarnas bortprioritering av sömn, så det blev inte ens en kortsväng in till sta'n den här gången. Vi åt i stället middag med goda vänner och medresenärer på hotellet och nu tror jag att sambon och äldste sonen redan sover sött i sitt rum, medan lillebror ligger och snarkar här i sängen bredvid mig. Själv ska jag bara kolla vem som vinner schlagerspektaklet, även om jag egentligen är måttligt intresserad.

Från 2 till 22 på 2 dagar

Jodå. Det svänger snabbt i hockey  - och i det fjällnära inlandsvädret! I förrgår var det 2 grader när jag åkte till jobbet på morgonen - brrr. Idag var det 22 när jag åkte hem sent på kvällen.

Allt formligen exploderar i naturen. Där det låg snö för några dagar sedan är gräset redan grönt. Trodde jag skulle hinna fota lite - man kan nästan se hur blad och blommor slår ut - men det hanns inte med idag. Har fortfarande alltför mycket på fixarlistan. Men kanske i morgon?

Nu är de hemma

Nöjda och lyckliga efter en fantastisk resa med en klass som svetsats ihop på ett sätt vi aldrig trodde var möjligt, kom de så till sist hem, skolans sjätteklassare. Men visst var de trötta. Man blir ju lätt det när man bestämmer sig för att inte sova alls sista natten. He he. Och föräldrarna hade haft hur trevligt som helst, även om inte de heller sovit nämnvärt med allt ansvar som extra starkt koffein.

Men man slutar ju aldrig att förvånas. Dagen efter att de trötta, men lyckliga barnen kommit hem fick ett trist efterspel. En av de hemmavarande föräldrarna var så upprörd att den ansåg det befogat att regelrätt skälla ut dem som tagit 4 dagar av sin fritid för att se till att våra barn fick en bra klassresa. För att barnen inte hade sovit!!

Handen på hjärtat - hur många 12-13-åringar s o v e r på sin klassresa?

Megadementi

Nejmen ojsan, så det där såg ut - det lät verkligen betydligt värre än det egentligen var. Såå bra var jag nu dessvärre aldrig. Vinsten handlade om en gång, en tävling, i B-klass. Men fantastiskt bra för att vara jag och min absolut största idrottsmerit - alla kategorier. Och att det gick så bra har jag nog mitt Au-pair-år i Schweiz att tacka för. Jag tränade lika många kilometer som hemma i Sverige, men tänkte aldrig på att det var bra nog mycket mer kuperat, så jag kom hem och sprang i mitt livs formtopp. Ka-ching i resultatlistan, liksom!

Jag har däremot aldrig sprungit elitklass, villade bort mig totalt den gången jag fick springa Tiomila och  gjorde en mycket medioker insats på mitt enda Jukkola. Men när jag praktiserade i Kiel fick jag vara med och springa kavle för NDTSV Holsatia i Tyska mästerskapen, för annars hade de inte fått ihop något lag. Dessutom har jag sprungit 5-dagars elva gånger och varit med och arrangerat ett. Galet?  - Javisst, men framförallt kul!

Nu har det alltså gått 15 år utan en enda liten ynka träning ens. Jag saknar verkligen kamratskapen med alla andra skogstokar, kombinationen av tankeverksamheten med det fysiska och den fullkomliga eufori som infinner sig när man inser att man "är rätt".

Borde kanske klämma ett "Naturpass" i sommar för att stilla abstinensen? Ja, ja, jaaaa!!!

En annan favoritsport

Lånad från orienteringsförbundets hemsida

EM i orientering på TV - hur spännande som helst och jag har ätit upp allt vad naglar heter. Vilken närvaro! Vem kunde trott att detta var möjligt för sisådär 25 år sedan - liksom att Schweiz skulle vinna EM? Kul utveckling! Dessutom: Grattis till Silvret killar och Bronset tjejer!!

Samtidigt tänker jag på den tiden, då när jag själv var aktiv och ett år "tränade" i Schweiz och kom hem för att springa 5-dagars och på en av etapperna fick kliva överst på prispallen i min klass. På Lugnet i Falun. Och jag längtar tillbaka. Till skogen, till leriga skor, lukten av blöt mossa och svett blandat med granbarr.  Om jag bara inte vore så slö, lat och medelålders utan kondition.

Ge mig karaktär nog att ge mig ut i skogen igen, där lyckan och känslan av tillfredsställelse bor!