Första gången man ska åka på lägerskola är allt ett stort drama. Man känner sig sjuk och vill stanna hemma, men vill ju inte missa det största som hänt i ens hittills 3-åriga skolliv heller. Med nallar och egen lapp med mammas telefonnummer bestämde sig Eric till sist för att åka. Jag har inte lämnat telefonen obevakad en sekund sedan vi skiljdes i morse - jag som brukar glömma den lite varstans. Och tror någon att han har ringt? Nehej då! Jag har hoppat högt vid varje signal, men inte var det Eric någon av gångerna. Skönt! Han behöver tuffa till sig och stå mer på egna ben. Felix är mycket mer självständig i det fallet.
Nu fick vi ju en kväll för oss själva i stället, eftersom LG fick ut och skjutsa en skotare som skulle bärga en skördare som "kört ned sig" på samma hygge för andra gången på mindre än ett dygn ( gissa hur glad den föraren är på en skala?). Felix tyckte nog att det kändes lika konstigt som jag. När han fick välja precis vad han ville att vi skulle göra, föll valet på att titta på TV och äta glass tillsammans i soffan. Sedan frågade han ungefär 7 gånger om vi inte skulle ta och ringa till Eric ändå. Och just nu är det bara 13 timmar tills jag ska hämta min minste älskling i Kälom........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar