22 januari 2010

Önskar jag visste

Lilleman (som nog skulle blänga surt under sin för långa lugg om han visste att jag kallar honom så) har det ju inte alltför lätt med att läsa och skriva vare sig svenska eller engelska. Nu har man fått lite extratid på skolan och han ska få vara med i en mindre grupp för att träna mer och få mer lärartid. Jättebra!

Det som bekymrar mig är att fröken skrev att han även skulle ingå i den lilla mattegruppen, och vi har hittills aldrig hört talas om att matten skulle vara särskilt svår. Mer än lästalen, då. Och klockan, som han inte fått någon hjälp hemifrån att lära sig i denna otidsanpassade familj. Och kanske multiplikations- tabellerna, som verkar lika omöjliga att lära sig utantill som vilken engelsk glosa som helst.

Kan inte låta bli att fundera över han situation. Att hemma alltid vara den som kan, att lite bli storebror till sin egen storebror. Men när vi kommer utanför hemmet och F är med sina gelikar är han vinnaren, den populäre, charmören och kompismagneten. Lilleman kämpar, gnetar med läxor, träningar och kompis- relationer. Men jag tror han har svårt att se och känna sig själv bekräftad, beundrad och nöjd.

Vi gör så gott vi kan för att förvissa honom om att han är bra och duger precis som han är och för att han är han. Men visst, vi uppmuntrar ju även framgångar av olika slag.

Så svårt att veta - gör vi allt rätt?
Får han vad han behöver - av oss, skolan, omgivningen?
Och dyslexiutredningen har vi inte sett röken av.....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar