Dagen efter

Jag landade rätt tungt idag, första vardagen på semestern efter en helt euforiskt, fantastisk helg. Alltid lika roligt att träffa "tjejerna". (Även om jag så smått börjar förlika mig med att trots allt kunna räknas som "tant" nu, vilket E framhärdade i att kalla oss.) Men A kommer nog aldrig att bli det, hon har liksom inte tantpotential....

Hur som helst, det är alltid lika mysigt att träffas, prata av sig, dricka lite vin och flamsa, känna tryggheten, engagemanget och veta att vi bryr oss om. Att dessutom få se e H:s berömda punschveranda med pelargonobligatorium, var en ren bonus.

Eftersom jag har semester hade jag för en gångs skull ingen brådska hem. Slog en signal till L som visserligen hade gäster, men tog emot mig ändå. I Smidgårdens kök fikade vi och dryftade de senaste årens händelser; barn som blir större, föräldrar som blir äldre, företag som kräver allt, gamla minnen och nyvunna erfarenheter. Vi hjälptes åt med disken och M kom förbi och gav mig en stor bamsekram. Sådant kan tanter som jag leva länge på. Han fick sin försenade studentpresent och berättade att han väntar på intagningsbesked från KTH. Vilken kille han är, mitt äldsta dopfadderbarn.

Klockan hann bli midnatt innan jag fortsatte de 35 milen hemåt. Fullboostad med ny energi och endast i sällskap av nattradion, ett fåtal långtradare och lite älgar, rävar och harar på sidan av vägen, gick resan snabbt och lätt i den ljusa sommarnatten, med färden inställd mot gryningen i norr. Det var lite magiskt, precis som när jag var 25 och gjorde den här resan ofta. Odödlig. Nöjd och lycklig.

Idag är allt tillbaka till normala gängor igen. Sov länge, har inte hunnit det jag planerat och gården full med byns ungar. Men kvigorna är äntligen ute, hunden fick en extra lång promenad och släkten är på besök hos svärfars.