Den ofrivilliga hundägaren

Jo, jag har funderat lite kring den här hunden vi har. Det är ju egentligen inte vår hund, eller var åtminstone inte det från början. Svägerskan hade nog någon slags övertygelse om att det alltid måste finnas en hund i hennes liv. Att hon införskaffade dem har jag full förståelse för, hundintresserad och i övrigt ensamstående som hon var. Men hundarna landade liksom mesta tiden här på gården ändå vad det led, även de tider hon själv inte var närvarande.

När hon sedan så tragiskt blev sjuk och gick bort häromåret, överförde svärmor alla känslor för dottern på hunden. Det var både rörande och beklämmande att se. Men till slut gick ju inte det heller längre, så när hon i sin tur flyttade till ålderdomshemmet och svärfar hamnade på sjukhuset kom hunden till oss. Svärfar är mer av en kattperson och var nog närmast lättad över att inte ha någon fler att bekymra sig om längre, så vovven har alltsedan dess blivit kvar här.

Just det här att utan egen vilja och beslut, utan möjlighet att påverka ras och tidigare vanor över en natt bli hundägare  - det är inte det lättaste. Jag som egentligen är rätt förtjust i hundar (om än inte lika mycket som katter) kommer på mig själv med att mest tycka att han är i vägen. Fastän han är rätt så väluppfostrad. Hon var både ambitiös och duktig då det gällde den biten, svägerskan. Det hade vi nog aldrig klarat lika bra.

Men en labrador. Fokus är mat, mat och återigen mat. Både sin, andras och sådant jag inte skulle definiera som mat. Dessutom smiter han gärna iväg för ett bad då och då. Och jag vet då rakt inte hur vi ska få bukt på dessa olater. Jag har inte tiden, inte intresset, inte kunskapen. Och framförallt - jag ville aldrig ha en hund just nu! Att skänka eller helt enkelt ta bort honom är heller inget alternativ, då resten av familjen är väldigt fästa vid djuret. Dessutom är det ju min egen bekvämlighet som är främsta orsaken till den hundägaraversion jag hyser. 

Emellanåt är han dessutom rätt charmig. Som på midsommardagen när han ville vara med och leka och knyckte mitt okokta ägg och sedan bar det i munnen utan att skada det. Eller igår kväll, när han blev så trött, så trött efter cykelturen (jo, min hälsporre håller mig fortfarande från fler promenader än absolut nödvändigt) och sedan bara slank med sambon upp när han skulle lägga sig och redde sig ett eget hörn i fotänden på sängen – fastän han inte legat i någons säng en enda gång sedan han flyttade in här.

Andra dagar är han knappt värd vatten. När han rymmer till grannarna, jagar hönor eller äter all skit han passerar och sedan kommer och vill gosa. Lägg till detta mitt ständigt dåliga samvete för promenader som inte hinns med, klor som inte blir klippta, päls som inte blir duschad eller borstad. Vilket i sin tur får till följd att vi numera ständigt lever med ett tunt lager hundhår som täcker alla golv i huset.

Där har ni det, kontentan av mitt ofrivilliga hundägarskap.
Som nu plötsligt känns mycket lättare!