Jo, jag har funderat lite kring den här hunden vi har. Det är ju egentligen inte vår hund, eller var åtminstone inte det från början. Svägerskan hade nog någon slags övertygelse om att det alltid måste finnas en hund i hennes liv. Att hon införskaffade dem har jag full förståelse för, hundintresserad och i övrigt ensamstående som hon var. Men hundarna landade liksom mesta tiden här på gården ändå vad det led, även de tider hon själv inte var närvarande.
När hon sedan så tragiskt blev sjuk och gick bort häromåret,
överförde svärmor alla känslor för dottern på hunden. Det var både rörande
och beklämmande att se. Men till slut gick ju inte det heller längre, så när
hon i sin tur flyttade till ålderdomshemmet och svärfar hamnade på sjukhuset kom
hunden till oss. Svärfar är mer av en kattperson och var nog närmast lättad över
att inte ha någon fler att bekymra sig om längre, så vovven har alltsedan dess
blivit kvar här.
Just det här att utan egen vilja och beslut, utan möjlighet att påverka ras och tidigare vanor över en natt bli hundägare - det är inte det lättaste. Jag
som egentligen är rätt förtjust i hundar (om än inte lika mycket som katter) kommer
på mig själv med att mest tycka att han är i vägen. Fastän han är rätt så
väluppfostrad. Hon var både ambitiös och duktig då det gällde den biten,
svägerskan. Det hade vi nog aldrig klarat lika bra.
Men en labrador. Fokus är mat, mat och återigen mat. Både
sin, andras och sådant jag inte skulle definiera som mat. Dessutom smiter han
gärna iväg för ett bad då och då. Och jag vet då rakt inte hur vi ska få bukt
på dessa olater. Jag har inte tiden, inte intresset, inte kunskapen. Och
framförallt - jag ville aldrig ha en hund just nu! Att skänka eller helt enkelt
ta bort honom är heller inget alternativ, då resten av familjen är väldigt fästa vid
djuret. Dessutom är det ju min egen bekvämlighet som är främsta orsaken
till den hundägaraversion jag hyser.
Emellanåt är han dessutom rätt charmig. Som på midsommardagen
när han ville vara med och leka och knyckte mitt okokta ägg och sedan bar det i
munnen utan att skada det. Eller igår kväll, när han blev så trött, så trött
efter cykelturen (jo, min hälsporre håller mig fortfarande från fler promenader
än absolut nödvändigt) och sedan bara slank med sambon upp när han skulle lägga
sig och redde sig ett eget hörn i fotänden på sängen – fastän han inte legat i
någons säng en enda gång sedan han flyttade in här.
Andra dagar är han knappt värd vatten. När han rymmer till
grannarna, jagar hönor eller äter all skit han passerar och sedan kommer och
vill gosa. Lägg till detta mitt ständigt dåliga samvete för promenader
som inte hinns med, klor som inte blir klippta, päls som inte blir duschad
eller borstad. Vilket i sin tur får till följd att vi numera ständigt lever med
ett tunt lager hundhår som täcker alla golv i huset.
Där har ni det, kontentan av mitt ofrivilliga hundägarskap.
Som nu plötsligt känns mycket lättare!
Som nu plötsligt känns mycket lättare!
Men det här känner jag igen.. Nu är hon borta sen många år vår Leia som också var en svart Labrador. Henne fick jag helt sonika ta över när mina barns pappa tröttnat. Han påstod att det var dotterns hund (då 11 år) så inte kunde jag säga nej inte.. Bada är det bästa en Labb vet och gärna i lervälling :)
SvaraRaderaKram Maidi
Haha, ibland måste man ventilera ut skiten för att må bättre! :-)
SvaraRaderaSå där blev det en gång i tiden för oss med en kanin. Det var vår första kanin. Som absolut inte var önskad av mig.... men det blev en väldigt älskad kanin av vår dotter.
Och du.... man vänjer sig ;-)
Kram!
De e ju för sköna djuren... personlighet och charm, det är vad de överlever på.
SvaraRaderaMen du, Jösses, hos dig händer allt i 200 blås tror jag, blir trött av att läsa. Hur tusan orkar du? Var försiktig, vila ibland också :-) Kram
Same, same but different! Djur är djur och människor är människor. Överallt, hela tiden kan jag konstatera. :)
SvaraRaderaDet känns som ett knepigt ekorrhjul du hamnat i. Nä, hundar är inget för mig heller.
SvaraRaderaInger