7 augusti 2013

Mörker

Jag har de senaste dagarna läst sådant som gör så fruktansvärt ont och gör mig så ledsen, samtidigt som det gör mig rädd. Rädd på riktigt.

Om de boende i villaområdet som inte vill ha ett LSS-boende i området för att det sänker värdet på deras villor och utgör fara för deras barn.

Om grannarna som talar om för föräldrarna till en liten pojke med DS att de borde skämmas, att pojken inte är välkommen på deras tomt för att leka med deras barn, eftersom barnen är rädda för honom.

Om journalisten som inte fäster lika stort värde vid det en person skriver och tycker, sedan han fått veta att personen ifråga har diagnosen ADHD.

Det har säkert varit mer, som jag missat (tack och lov!) men ändå. Idag, år 2013! Jag trodde faktiskt mer och bättre om människorna. Kristian Gidlunds debattartikel från i vintras känns tyvärr högaktuell.

Vart hittar vi kraften att orka?
Att upplysa?
Att även fortsättningsvis våga tro på en förändring?

12 kommentarer:

  1. Obehagligt är ordet. Det är svårt att tro att det är på riktigt, att någon verkligen uttryckt sig på det sättet och att någon verkligen uppför sig på ett så vedervärdigt vis. Usch och Fy!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sannerligen önskar jag med att det inte var på riktigt, men tyvärr....

      Radera
  2. Hej igen Anneli!
    Det faktum att du skriver om det visar på att du både har kraften att orka, att upplysa och tron på att det går att förändra. Eljest hade du inte skrivit om det!
    Ett av mina ordspråk lyder: "När du låter det lilla få bli det stora, blir det fördolda uppenbart"!
    När du låter den "lilla" människan få växa och komma till sin rätt, då öppnar sig en ny värld för alla runt omkring som tidigare varit dold. Alla kan inte förändra världen men alla kan förändra något och tillsammans kan det växa sig större.
    Du, liksom jag, har ju en känsla för naturen, för dom små blommorna. Gå ner på knä, se på dom genom kamerans zoom och "SE" det som andra inte ser; det lilla. Se skönheten i det som många missar, förstora upp det och låt andra bli varse hur det "lilla" kan förvandlas till det "stora".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kloka ord - jag bär dem med mig!!

      Radera
  3. Tyvärr är detta ett vanligt fenomen. I en liten by utanför Varberg har man samma problem. Bygg gärna, men inte vid sidan om mig.
    Jag är ju med i FUB och följer med en hel del i olika frågor och det är inte klokt hur samhället förändras succesivt. Den stora frågan för oss just nu är hur vi ska ta tillbaka LSS-lagen, som är en rättighetslag, för den urholkas mer och mer av regering och kommuner. LSS-handläggare nekar insatser som man har rätt till enligt lag konsekvent för att i nästa steg informera om att det går att överklaga.
    Just nu är det ett evigt överklagande vilket de till slut vet leder till att ingen orkar och till slut så ansöker man inte ens om insatser för man vet att man får nej.
    Man blir så fruktansvärt ledsen. Precis som du säger, man tror vi kommit längre, men faktum är att jag tror vi är på väg tillbaka där alla värnar om sina fyra väggar och utanför de väggarna vill man inte se vad som finns.
    Jag känner mig som en gnällkärring ibland, men det skiter jag i.
    Kram och fortsätt att reagera!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh! Önskar att jag liksom du även orkade AGERA. Men just nu mäktar jag inte mera. Men försök hålla mig ifrån att REAGERA - det är omöjligt att låta bli.

      Radera
  4. Det är fruktansvärt att hamna i en konflikt som inte kan lösas. Det är fruktansvärt att människor inte kan acceptera handikapade och allt annat som somliga gör som är utan värde.
    Vart hittar man krafter att orka? bra fråga. Måste vara inbyggd handling i hjärnan.
    Ingen är perfekt. Alla har vi bra och dåliga sidor. Frågan är vad vi gör med dem..
    Trevlig helg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så. Om man bara tänker lite längre än till sig själv........

      Radera
  5. Hej vännen :O) Tänkte på dig när vi åkte hem från Åre förra onsdagen, om du möjligtvis var på turistinformationen. Hade varit skoj att träffa dig, men just då var det inte läge att stanna för.
    Länge sedan jag kikade förbi hos dig här. Ser att det hänt en hel del i sommar. Kul!
    Sköt om dig. Kram Katarina :O)

    SvaraRadera
  6. Ja fy. Såna där grejer när jag blir riktigt arg och är i en period av överaktivitet inne i hjärnkontoret kan få mig att bli fullständigt rasande, ringande, skrivande, mailande osv
    Vi måste orka! Det är bara så...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helt klart är det så. Helt enkelt.

      Radera