11 november 2013

Vart tar tiden vägen?

Dagarna, helgerna, veckorna, månaderna - åren! De går så fort nuförtiden och jag hinner inte med. För samtidigt blir jag långsammare och långsammare i allt jag ska företa mig. Förut var det inga problem att hinna med ett blogginlägg per dag - det var liksom mer av en vila, en stunds rekapitulation av dagen. Men nu. Näej, jag vet inte. Kanske har jag lagt till något nytt i livet? Kanske måste jag prioritera bättre, tuffare? Eller så är jag bara helt enkelt - långsammare?

Hur som helst har dagarna som vanligt rasat förbi. Lyckades ta mig till granbyn i fredags för att lyssna på Quilty. Plötsligt befann jag mig i en sådan där lucka i livet med hemlig dörr - träffade trevligt folk, lyssnade på skön musik, fikade gott och drömde mig bort till en liten pub på den Irländska landsbygden med ett liveband, lika bra som det vi fick lyssna på. Jag har aldrig varit på Irland, men jag vet precis hur den där puben ser ut, landskapet utanför och det där glada sällskapet vid bordet bredvid som bjuder in oss till samtal på en dialekt som vi får anstränga oss för att förstå. De låter precis som Shamrock, min irländska medarbetare på Camp America när jag var 20 år. Det tog mig 5 veckor att förstå vad hon egentligen sa......

Ja sedan slog den hemliga dörren raskt igen och jag åkte hem till ytterligare kaffe, nu i soffan med sambon och besök. Vi såg på en av mina favoritfilmer "Mannen som kunde tala med hästar" och jag blev lika förälskad i Robert Redford den här gången som alla andra gånger jag sett filmen. Kaffebesöket la sig tillrätta i en av sofforna och somnade, ljudligt snarkande. Vi funderade på om vi skulle väcka hen när vi gick och la oss eller inte, men precis lagom till filmens slut vaknade hen och klargjorde att d e t hade ju varit pinsamt, om hen vaknat i vår soffa först på morgonen!

Lördagen var en sådan där åka-omkring-dag igen. Årsmöte i alpina klubben, busstädning, skjuts av son till tjejkompisen (där vi äntligen såg lite snö!) påhälsning och uppvaktning av guddottern som fyllde år förra helgen och ihopläggning av farsdagstårta. Ugnen är inte utbytt ännu, så bakning får vänta.

Igår sov vi länge, röjde lite ute och i fjöset - igen - och lagade plötsligt en trerätters farsdagsmiddag, som svärfar kom över och åt med oss. Avslutade helgen med en långpromenad i snålblåsten. Hade tänkt mig en bastu också - en ensam med musik som var så avkopplande häromsistens, men det blev för sent så det får vara till en annan kväll. Hann inte. Typ.

3 kommentarer:

  1. Jag känner igen det där med häpnaden över att jag inte hinner så mycket, att tiden går så fort. Allt oftare tänker jag: Men HUR hann jag allt förut? Å andra sidan, när jag läser din beskrivning av livet så är det ju ganska fullt upp och du hinner en hel del trevliga saker!

    SvaraRadera
  2. Jag fullkomligt älskar irländsk musik. Önskar jag kunde varit med. Irland är också ett ställe jag drömmer om att åka till. Sitta på en pub och lyssna på irländsk musik med en äkta Guinness framför mig. Suck...Dit kan jag kanske åka nästa år när jag fyller 60!
    Den som lever få se...
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. De var verkligen superbra! Vi kanske får boka och ses på den gröna ön ;) men utan Guiness för min del.

      Radera