31 oktober 2014

På temat dagar som inte blir som man tänkt

I den vecka som gick före denna hade jag ju mer än fullt upp, så motion fanns ju liksom inte på kartan. Därför tog jag lite sovmorgon på torsdagen för att hinna ut på en långpromenad. Och det gick ju bra - not!!

Började fint med strykning och fix inför helgens bussresa - nemas problemas. Men precis när jag var klar vaknar sambon och konstaterar att kvigorna faktiskt släpar magarna i snön, så kanske borde vi? Jag försökte i det längsta fördröja det hela till efter helgen, eftersom den halvmeter snö som dumpat ner under natten enligt SMHI ändå skulle smälta på några dagar. Men nej. Och han hade nog rätt. Ute ven vinden och snön piskade lodrätt mot djur, människor och byggnader. Jag gick för att hämta de tre som var kvar borta i flon och ångrar fortfarande att jag inte hade någon kamera med mig. Hur ofta får man se tre kvigor snöpulsa?

Nåväl, innan vi var klara var jag någon timma senare än jag tänkt. Kom iväg, körde halvvägs och hamnar som bil nr två efter en rejäl avåkning. Den unga killen som var för först på plats hade ringt 112 och fastän det unga paret och deras 10 månaders bebis försäkrade att de mådde hur bra som helst, fick de inte åka förrän ambulansen tittat på dem. Och tur var väl det! Visade sig att kvinnan dessutom var gravid. Hon ville inte följa med till sjukhuset ändå, fastän ambulanspersonalen var väldigt mån om att hon skulle bli undersökt. Hon var fast fokuserad på att åka på sitt möte med migrationsverket o c h habiliteringen. Lugnt och metodiskt försökte jag och ambulanspersonalen förklara att just nu var hon och hennes bebis i magen viktigare än alla möten. Jag lovade att ringa migrationsverket och be om en ny tid. Sedan visade det sig att deras kontakt på habben var samma sjukgymnast som vi hade när sonen var liten. Jag lovade ringa dit med och då blev hon lugn och accepterade att följa med ambulansen.  Sedan väntade jag och den lilla dottern i min bil, medan pappan satt i brandbilen där man försökte lista ut hur det stod till med bärgningsförsäkringen på den kraschade bilen, som de hade lånat av vänner.

Så kom det sig att pappan och lilla flickan fick åka med räddningstjänsten tillbaka till Kaxås ( jo, för det är så man gör i Offerdal) och jag satt i telefonkö till Migrationsverket, där jag till slut fick tala med en lätt snorkig och mindre medkännande människa. Jag kan förstå att de är överhopade med jobb, jag kan förstå att det är svårt, men jag kan inte förstå att man inte har någon form av med- och servicekänsla. - Har du inget ärendenummer? Fick jag till svar när jag försökte förklara att just denna lilla familj skulle missa just sitt möte kl 13. -Nej, svarade jag, jag är ledsen, men det var inte det första jag tänkte på att fråga om när jag hittade en bil i diket och den gravida mamman fick åka ambulans in till sjukhuset. Då först visade personen i fråga lite mänskliga sidor.

Annat var det när jag lämnat meddelande på habben. Hon ringde upp mig efter att först ha bokat om tiden och kontaktat både föräldrarna. Sedan berättade hon att de skulle få besked om sitt uppehållstillstånd just denna dag - därför var mötet så viktigt för dem. Så för säkerhets skull ringde hon Migrationsverket en extra gång, eftersom hon ju hade ärendenumret också. Hm.

Ja, utvecklingssamtalet med äldste sonen blev sedan bara som en bisak... Mer eller mindre. Vilken dag. Och någon dag ska jag åka till Kaxås och se om jag hittar de unga paret och kolla hur läget är med dem i alla fall. 

3 kommentarer:

  1. Det är händelserikt att bo på landet även om man inte kan tro det. �� kram kram förresten har du inget för dig i helgen kan ni komma och fika. Linda

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just det - är ngn som fyller år va ;)

      Radera
  2. Ojjj vilken dag. Hoppas allt går bra med den unga familjen.
    Kram

    SvaraRadera