8 februari 2013

Mandelletning

För att citera mitt eget svar till Cruella häromdagen:

Idag är det en sådan där dag då jag får gräva extra djupt för att hitta "mandlarna i den osaltade gröten". Men dagen har ju bara precis börjat, så än finns det hopp. Eller?
  • Termometern visar minus 20 - igen!
  • Världskrig med sambon angående en 13-årings mått av eget ansvar för skolarbete
  • Upptrappning av TV-spelskonflikten med samma 13-åring
  • För lite tid och alldeles för många saker på gång samtidigt på jobbet - oreda i hjärnkollen
  • Chanserna att verkligen komma iväg på den hett efterlängtade semestern krymper dag för dag - någon som har erfarenhet av Visa Golds avbeställningsskydd??
Fast kanske. Det där att det blir så kallt igen kan ju vara en bra sak till helgen - huset skriar nämligen efter en grovrensning, som jag ju vet INTE blir av om vädret tillåter skidåkning, skoteråkning eller bara en helt enkel sparktur. 

10 kommentarer:

  1. Vad går världskriget ut på angående skolansvaret? Nyfiken eftersom jag själv har omvärderat en hel massa grejer på sistone;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hjälper gärna till med läxläsningen, läser före, förhör, listar ut alternativa inlärningssätt - vilket är ett måste när läxläsaren ifråga är dokumenterad dyslektiker. Men! När jag dag efter dag frågar om han har läxa, prov eller annat får ett nej till svar. Sedan när han, precis när jag och andre sonen bytt om och står klara för att åka på skidträning som han inte vill följa med på (sitter djupt engagerad i ngt onlinespel), säger att - "Jag har prov i morgon". Då tycker jag att han får stå sitt kast själv - finns ändå inga möjligheter att han ens med min hjälp hinner lära in allt på en kväll. Väl hemma igen förhör jag honom och mycket riktigt fattas mycket för att bli godkänd.

      I det läget anser sambon att jag skulle stannat hemma från den skidträning där jag är ledare för en grupp andra barn, och hjälpt sonen läsa till provet - att det är mitt ansvar att sonen gör sina hemläxor, typ. Själv har han inget sådant ansvar eftersom hans egen dyslexi är än mer djupgående än sonens.

      Ungefär så gestaltades vårt världskrig. Sonen har dock, efter några dagar, insett att vi måste hitta ett system för att han ska komma ihåg och förmå sig själv att plocka fram läxböckerna i tid, att det inte håller, inte hinns med att lära in allt sista kvällen.......

      Radera
    2. Ibland behövs det ett mindre världskrig för att man ska komma någon vart i insikter och förhoppningsvis metoder för att komma framåt. Jag har en tonåring med grava koncentrationssvårigheter och strukturproblem som först nu kommer till uttryck i form av en skolsituation som absolut inte fungerar. Det har varit tungt att inse att han faktiskt INTE KAN. Han är inte lat. Han är inte nonchalant. Han kan helt enkelt inte plugga enligt den förväntade och ganska fyrkantiga modell som står till buds i skolan som standard - klassrumsgenomgång, eget arbete, läxa, inläsning, prov. No way José.

      Och vi kan inte vara privatlärare. Föräldrarollen måste bestå av annat, trevligt och vilsamt och stöttande. Skoltjat och ständiga påtryckningar och kontroll bara stressar. Resultatet är väldigt magert.

      Finns det inga veckobrev eller onlinekalendarium där din son går längre? Det vore ju det mest praktiska eftersom frestelsen att svara nej på frågor om läxor och prov blir så stor om du/ni inte har koll. Och även om din sambo inte kan hjälpa till med själva inläsningen och förhören så kan han ju motivera och påminna i alla fall.

      Radera
    3. Nu var det ju med sambon som världskriget utbröt :) Kanske mest p g a den anledningen att han själv mer eller mindre helt fritar sig själv från ansvar. Och inte direkt har förståelse för tjusningen i mina ideella uppdrag....:/ Men det är ju egentligen en helt annan historia än den som handlar om vilka inlärningsmöjligheter som står till buds för familjens skolelever.

      Annars förstår jag till väldigt stor del exakt vad du beskriver - vi har konstaterat att hjälpmedel och alternativa inlärningsmetoder behövs. Och får hjälp. Nu. Men på vägen dyker nya hinder och omvägar upp. Jag skulle inte vilja säga att sonen är lat, men möjligen aningen bekväm, med en förkärlek till att välja kortaste vägen att uppnå målen. Och ibland, allt oftare, räcker inte det. Han är t ex riktigt duktig på idrott, men vill varken träna eller tävla i något alls om han inte vinner - utan ansträngning, alltså. Fatta frustrationen hos en som tränade jämt och ständigt som barn och ändå blev sist i allt hon ställde upp i ;).

      Hursomhelst, vi tittar på olika alternativ för att undvika fler F på grund av bortglömda läxor och provdatum och på torsdag har vi träff med mentor och specialpedagog. Igen. Det är bra.

      Radera
  2. Skit i städningen och ge dig ut i snön, du som tycker om den och kan utnyttja den. Här nere i söder har vi ingen gångbar ursäkt att inte städa. Här är bara kallt, snorhalt och ett litet, litet lager av s.k. snö.
    Kram!

    SvaraRadera
  3. Vad är det som hindrar semestern?

    SvaraRadera
  4. Det verkar lite rörigt i grytan, men det ordnar sig ska du se.
    Lycka till - kram och trevlig helg!

    SvaraRadera
  5. Känner igen dom där punkterna. Kram på dej!

    SvaraRadera
  6. Förstår helt och hållet. För mycket spelande hos mig också. Jag kör hemma med belönings system. Ett schema som innehåller många olika sysslor (städ, disk, snöskottning mm) och när han gör nåt får han poäng. poäng blir till pängar som han får till sommarlovet. Det ger honom stor lust att hjälpa till hemma.
    Lördagskram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi har provat det där med belöning i form av pengar, men det har inte gjort någon större skillnad. Han är dock egentligen aldrig omöjlig då det gäller att "hjälpa till". Det funkar rätt bra. Värre då med läxläsning och helt enkelt andra aktiviteter...... Har snart provat allt, känns det som.

      Radera