Det var några saker jag tänkte skriva ner. Saker som känts i hjärtat de senaste dagarna. Saker som gjort gott och saker som gjort ont. Nu kommer jag bara ihåg några få. Förmodligen var det just de sakerna som etsat sig fast mest i hjärteroten.
I fredags hämtade jag, full av förväntan och i det närmaste barnslig glädje, äldste sonen vid tåget. Senare, då vi äntligen kommit hem kommenterade den yngre det hela med -"Nu känns det som hemma igen, på riktigt". Kan bara hålla med. När vi låg där utspridda i soffor och fåtölj framför den sedvanliga fredagsfilmen alla fyra, så kände jag värmen sprida sig i hela kroppen. Att detta är min alldeles egen familj som jag är en del av. Det är det allra största i mitt liv.
Samtidigt härjar sjukdom bland många av mina vänner och bekanta - inte i den allra närmaste kretsen, men nära nog ändå. Det oroar och lägger sig som en mörk skugga runt allt i tillvaron just nu.
Dessutom: En person jag lärt känna flyktigt kom förbi på mitt arbete. Jag tyckte att hon verkade så annorlunda mot för sist vi träffats. Jag frågade efter en gemensam bekant och då kom förklaringen. En melodram med tre vuxna, tre barn, ett företag och en hoper djur i rollerna. Fastän vi inte känner varandra egentligen, gjorde det mig så oerhört ledsen. Ingen av de inblandade förtjänar denna sorg och smärta i grunden orsakad av det största av allt - kärleken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar