Natten mellan den 19:e och 20:e oktober är samtidigt natten före Erics födelsedag. I morgon blir han 10 år, men för mig kommer han alltid att vara det lilla knytet som får mitt hjärta att vrida sig av kärlek, lycka, sorg och förtvivlan.
Märkligt hur han, utan att anstränga sig, kan få alla mina känslosträngar att spela, darra, brista. Få mig att tappa all objektivitet och bara ha ögon för hans utsatthet, olycka, orättvisa. Och allt rättfärdigar jag genom en enda av hans åtråvärda kramar och orden -"Jag älskar dig, mamma!"
Med bävan inser jag motvilligt att det inte kommer att dröja förrän jag tvingas släppa fågeln fri och mitt hjärta suckar tungt vid blotta tanken.
Med Felix är det annorlunda. För honom blir jag en tiger som slåss och inte viker undan för något. Slåss för hans rättigheter, likaberättigande och viljor. Hans orättvisor, utsatthet och olyckor får inte mitt hjärta att blöda, i stället väcks mitt raseri och jag stormar fram bredvid och förbi honom, fast besluten att röja vägen från alla eventuella hinder.
I stället för att bäva, ser jag i hans fall med tillförsikt och glädje fram emot den dag när fågeln lyfter ur boet för att söka och ordna sitt eget näste.
Två söner, ett modershjärta - två helt olika kärlekar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar