Ingen kan beskylla den för att vara överdrivet samhällsengagerad. Inget tema. Ingen riktig struktur. Inläggen är inte ens kontinuerliga, utan kommer när andan faller på. Ibland ofta, ibland sällan. Inga mål, inga ambitioner. Kort och gott en samling dagboksnoteringar som i grund och botten inte har något intresse för någon annan än mig. Jag. Egot.
Men varför då ha den öppen för allmänheten? Återigen, för mig, för egot. För jag är odolt överförtjust över den kommunikation som uppstår med kommentarernas hjälp.
Ta mig tusan börjar jag inte bli lite akademisk ändå - när jag sitter här en fredagsmorgon och analyserar mitt eget bloggande. Tur att jag strax ska åka med F till specialisttandvården. Lite äkta hands-on reality igen.
Du har nog samma tankar om din blogg som jag har om min, men ändå så charmigt. För jag kan tycka att det är lite trist med samma hela tiden. Tur att vi alla är olika Anneli. KRAM! Katarina :O)
SvaraRaderaJag tänkte nog likadant i början. Vad tusan ska jag blogga om? Efterhand har allt vuxit och nu skulle jag inte vilja vara utan alla de goa vännerna man tycker att man har här, så fortsätt du att blogga när andan faller på.
SvaraRaderaDet ska ju inte vara ett tvång att tillfredsställa andra heller.
Kram Maidi
Ni är så kloka så! Det är ju för kul som jag gör det!
SvaraRadera