Det finns något bortom bergen

För tredje gången i mitt liv planerar jag en begravning. Det här är den svåraste, hittills. I stället för att helt lita på pappas redogörelse för mammas önskan eller att vara trygg i förvissningen om det pappa klargjort för oss, sitter jag nu som någon slags koordinator och medlare i en situation där ingen egentligen vet vad hon som inte längre är med oss ville.

Och de tre närmaste har helt olika, men alla lika bestämda, uppfattningar om hur det bör och skall vara. Utan tanke på vad det betyder för var och en. Utan större förmåga till förhandling och jämkning. Och den som jag bryr mig mest om sliter ont, igen.

Mig kvittar det lika, bara alla kan förlika sig med vad vi nu väl bestämt. Och jag blir återigen övertygad om vilken oerhörd hjälp och lättnad det är för alla anhöriga om vi var och en tar oss en liten fundering på dessa saker medan vi ännu är i livet. Så mycket lättare det är att förmedla och förklara våra önskningar, i stället för att våra allra käraste ska sitta och gissa, kanske t o m bli oense och definitivt än mer ledsna.