9 februari 2011

Mat på bordet


Jag blir så fascinerad och imponerad av allt engagerat folk. De som äter "rätt" och tänker på miljön, djurens välmående och den egna kroppen varje gång de stoppar i sig något. Sådan är nu dessvärre definitivt inte jag, men visst, lite tänker jag nog ändå. Jag äter ju gärna grönsaker, för att det är så gott. Allra helst de vi lyckats odla härhemma. Fisk, om vi inte dragit upp något själva, köper vi av samerna, ibland av fiskodlingen här intill och dessemellan på affären. Så värst miljövänligt blir det väl inte alltid i de fallen, men vi undviker s.k rödlistad fisk i alla fall.

Hos "Vid vedspisen" diskuterades det kring kött och vilket kött vi äter häromdagen och jag fick en fråga om djurhållning. Jisses, inser ju att jag egentligen inte vet ett dyft om detta, men däremot mycket om hur vi vill och försöker se till att våra djur har det bra. Det blev en smärre roman, när jag försökte beskriva vår syn på saken. Här kommer den:

Vi har nu bara ett 10-tal ungdjur, så det är definitivt inte lönsamt. Djurhållning verkar det gå trender i. Vi hänger väl inte riktigt med i dem. Våra kossor går ute hela sommaren, några på fäbodvallen. Under vintern står de uppstallade. Det är varmt och gott, men de är bundna och det är svårt att hålla riktigt snyggt och rent där de står. Lösdrift kanske vore att föredra? Det ser å andra sidan kallt ut och just nu har vi ändå inte de möjligheterna. Två gånger per dag får de mat när de står inne. Och då mockas och pratas lite med dem samtidigt. Några blir man riktigt kompis med. Så det är skönt att ringa slaktaren då det är dags, och inte behöva ta den biten själv.

Ni som läser här ibland känner nog till våra två grisar också. Nästa vecka är det dags för slakt av Nasse och Knorre. Vi har haft lite dåligt samvete för dem när de stått inne i griskätten(förutom när de åt upp "Daniel", möjligen). Men i somras mådde de i stället som prinsar. Och visst sjutton ser de fortfarande glada ut, när vi tittar till dem?

Sedan i somras har vi ju höns också. Jag har varit sugen på det sedan jag flyttade hit för 15 år sedan, men nu först blev det av! Fast vi köper inte ekologiskt foder till dem. Nej. Och jag kommer nog inte att klara av att nacka/slakta vare sig Prillan, Viktoria eller någon av de andra.... Inte vet jag om det blir billigare än att köpa helt ekologiska ägg heller, direkt. En lång period värper de ju inte alls, men behöver ändå mat och omvårdnad. Fast, fantastiskt mysiga - och förhållandevis lättsamma djur är det!

Och så rik jag känner mig varje gång vi kokar ett ägg från hönsen, äter potatis från landet och steker biffar av köttfärsen från "kossan med hornen" (som jag tittade till varje dag uppe i "buan" i somras). Jag gör det med gott samvete och njuter av maten, som jag precis vet hur den såtts, mått, skördats och färdats innan den slutligen hamnade på våra tallrikar. Men, visst. Det blir nå'n kyckling ibland - köpt, om dock uteslutande svensk. Däremellan slinker det ner lite Falu- varm- eller grillkorv också, företrädesvis från Änge Slakteri, förståss!

4 kommentarer:

  1. Jag blir alldeles varm i kroppen när jag läser. Det låter helt underbart! Jag ville leva så. I min dröm. (även om det var getter å inte kor i den) Men livet ville annat. Barn med speciella behov och div allergier gjorde att min väg blev en annan. Men hönorna... Den drömmen finns kvar. En dag så ska de få sprätta i min fjällträdgård...

    Tack för att du ville berätta!

    SvaraRadera
  2. Tack för att du ville veta!

    Getter har alltid varit min dröm också, men där har sambon lagt in sitt veto :)!

    Så nu drömmer jag om får. Jämtlandsfår med extra fin ull att spinna och tova av....

    SvaraRadera
  3. Det låter som en saga. Det är precis så jag tycker att man ska leva, men jag vet att jag inte skulle klara det. Har provat på att bo utanför stan men det var alltför omständigt, rent praktiskt tyckte jag. För att inte tala om ödsligheten som nästan kan ge mig panik.
    Är så tacksam att jag kan få köpa ägg från en lantgård direkt och ibland har jag tur att få lite viltkött som jag älskar. Fisk äter vi massor här på västkusten men det är inget vi drar upp själva. Mina barn vet vart kött och korv kommer ifrån, tack o lov. Det finns ju de som inte vet det och det är ju förfärligt.
    Kram Inger

    SvaraRadera
  4. Ha,ha,ha - någon saga är det inte direkt, men vi trivs! Jag har t o m bott i Stockholm nå't år. Det längsta och jobbigaste i mitt liv....

    På tal om vad barnen vet om var maten kommer ifrån, så vidhöll yngste sonen länge att skinka i påläggsform (som han äter)var "Koskinka". Julskinka åt han däremot inte, eftersom det är gris :)

    SvaraRadera