17 februari 2011

Tid för arbete... ?


Allt har sin tid, livet går sin gång.
Men historien har en tendens att upprepa sig.

Idag var det äntligen dags för grisarna. Skönt. Men samtidigt alldeles vemodigt. E hade varit till tandläkaren och dragit en tand på förmiddagen, men fick så ont och var alldeles blek, så vi lät honom stanna hemma resten av dagen. Så kom det sig att han var hemma när grisarna skulle slaktas. Han var lite orolig, tog på sig hörselkåporna för att slippa höra när de skrek och visst syntes det att det var med sorg han sa adjö till dem. Men ändå tog han det hela alldeles fantastiskt bra. Naturligt.

Vi hann även hälsa på faster en sväng mellan tandläkarbesök och grisslakt. Nu ber vi om och hoppas på ett under. Om så bara ett litet...

Med två dagar kvar till LVC-kvalen var det fokus på att få upp näten ikväll. I princip är det samma personer som försöker vara gruppledare, sätta nät, sitta i styrelsen och, och, och.... Klubben växer och det är jättekul, men vi klarar ju snart inte av det. Hur vi än försöker värva fler av de nya föräldrarna, så är det svårt. Men, men så här är det väl överallt? Samma gäng som engagerar sig i idrottsrörelsen, föräldrakooperativ, byalag - tja kort sagt allt. Vi är ju fortfarande ett gäng galna, ideella entusiaster som håller på.
Men när vi inte orkar eller finns då? Vem tar över då?

Nåväl. Det var min "jobbahemmanågratimmar"- dag idag. Vem som helst som har aningen av insikt om avstånd till tandläkare och träningar när man bor i en Jämtlandsby lite på sidan om, hur lång tid det tar att slakta en - för att inte säga två - grisar och hur långsam man blir när man passerat 45, förstår nog att det inte blivit mycket av med jobbandet idag. Därför har jag kokat mig en kopp te och bänkat mig framför datorn i vår nya fina arbetshörna. Här ska jobbas!!....åtminstone en timma, hade jag tänkt.....

2 kommentarer:

  1. Ja, tänk så likt det är, oavsett förening tror jag. Det är alltid samma gäng som lägger ner hela sin själ på att fixa och dona. Ibland kommer nån ny som en gåva från himlen, men de är alltför få och väldigt sällsynta. Ibland undrar man hur en del tänker. Det bara förväntas att allt ska fungera, helt av sig självt.
    Men, jag tror ändå att vi som gör allt detta jobb mår i hjärtat allra bäst. Det är ju himla roligt och lärorikt även om det är tungt ibland. Kämpa på Anneli, du vinne ri längden.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Jomenvisst är det så. Någonstnas mitt i att man blir superless, så är det ju ändå mest roligt... :)

    SvaraRadera