Drömmen fick näring

Bild lånad av turistbyrån British Columbia, Canada

Det är sådana här kvällar som skiljer agnarna från vetet eller entusiasterna (de helgalna?) från de som "bara" tycker att det är kul när det gäller skidåkning. I full snöstorm (det var nog faktiskt farligare att åka bil t i l l backen än att sedan åka skidor) körde vi vinterns första gruppträning med närmare ett 50-tal barn och ungdomar. Det var idel glada miner hos barnen, föräldrar utan skidor på fötterna såg dock lite igensnöade och småfrusna ut. Jag höll som vanligt till i barnbacken med nybörjarna - alltid lika kul! Men när yngste sonen hojtade till mig från liften  "Det är puder mamma, rent puder!" då  fanns ju bara ett att göra när jag vinkat av min grupp för dagen. Upp med stora liften till några decimeter nysnö.

Fatta hur kul det var!! Mina lår skrek som om de skulle sprängas (otränad - jag , nehej?) men mungiporna hade bara ett läge. Knappt hade vi kommit ner förrän jag bara ville ta liften upp igen.

Nu blir det till att spara i alla fall. Jag har ju en tid nu närt en dröm om djupsnöåkning i Canada som 50-årspresent till mig själv. Jag har ju ännu några år på mig. Såväl att spara som att träna lårmusklerna.