20 januari 2014

Sönerna

Så har jag skjutsat storsonen till fakirtåget mot Bollnäs igen (tredje gången på en vecka som jag kliver upp 04.10 - otippat, men har överlevt bättre än jag trodde var möjligt). Den här gången reste han ensam. Det gick bra. Såklart. Jag frågade om vi fick ringa. Det fick vi - efter middagen. Förra veckan tordes vi inte, utifall han skulle ha hemlängtan och själv hörde han förstås inte av sig. Min hjärna säger mig att detta är bra för honom, att han kommer att utvecklas om han väljer att studera där. Växa. Men mitt hjärta skriker nej, nej, nej - inte fyra år så långt från den hjälpsamme, omtänksamme, kramigaste sonen. När jag lämnat honom blir allt så tomt att jag tröstäter allt jag kommer över och inte ens klarar av att koncentrera mig på de enklaste arbetsuppgifter. Det tar tid att acklimatisera sig.

Den yngre håller just nu på med ett teknikprojekt som går ut på att bygga en musfällebil. Här googlades och kollades Youtubeklipp i kubik igår. Gamla CD-skivor till hjul plockades fram och sedan resonerade sonen vidare:

- "Man skulle haft en sådan där LP- skiva, då kan bilen nog bli riktigt, riktigt bra"

Sagt och gjort, efter en stunds letande hittade jag mina skivor. Jag lovar - de var inte många, eftersom jag tillhörde de där mindre bemedlade som fick hålla tillgodo med kasettinspelningar (funkade ju precis lika bra det) och sedan när jag äntligen hade bättre råd att köpa musik, hade CD-skivan redan kommit. Bland dyrgriparna i samlingen fanns en Monica Z, en Clapton och ett nästan sönderspelat exemplar av Anders Glennmarks "Hon har blommor i sitt hår". Den LP som till slut fick "sätta livet till" blev Freda's album "Tusen eldar".  Naturligtvis måste allt Spotifyas och spelas upp för den helt oförstående och inte särskilt imponerade sonen. Snacka om nostalgitripp!!

Roligast var nog ändå E:s funderingar kring hur det över huvudtaget kunde komma musik från dessa pressade vinylplattor. Och att man skulle vända på dem!!!??? Att det kommer musik när man klickar på en rad på datorn - det är däremot alldeles, helt okonstigt. Plötsligt kände jag mig så mycket äldre än jag gjort bara några timmar tidigare, när jag skrattandes stöp som en fura i skidbacken och begravdes i ett moln av snö......

6 kommentarer:

  1. Känner igen det där med saknaden när barnen flyttar... och jag kan trösta dig med att det blir inte ett dugg lättare för varje barn som flyttar. Usch och fy. Men det hör väl livet till antar jag, att de små liven ska bli oberoende från morsan och klara sig själv... fast jag vet inte om det står i någon bok att morsorna ska bli oberoende från barnen...

    SvaraRadera
  2. Åh nej!!! Jag som räknat kallt med att nummer två kommer att gå mycket lättare. Jag tror inte att morsor kan bli oberoende från sina barn. Åtminstone inte den här morsan.

    SvaraRadera
  3. Förstår din separationsångest. Det har jag varannan vecka när jag lämnar barnen på skolan på måndag morgon. Önskar dig en skön helg. Kram Katarina :)

    SvaraRadera
  4. Vilka härliga söner du har! Ja den där separationsångesten känner jag igen när Andreas är här och sen ska åka ända upp till Luleå.
    Kram!

    SvaraRadera