Jag hade precis, precis börjat acceptera faktum och inse att världen inte kommer att gå under för att äldste sonen vill gå sin gymnasieutbildning i Bollnäs, enligt mig alldeles för många mil hemifrån. Naturligtvis har jag hela tiden glatt mig för hans skull - att han vågar, att han är kapabel att ta egna beslut, att han tagit dessa steg i sin egen utveckling. Lika mycket som jag bävat inför att skjutsa honom till tåget kl 04.00 på måndagsmorgnarna och sett långa ensamma helger framför mig de gånger han valt att stanna kvar på studieorten.
Vår SYV, tillika specialpedagog, har gjort ett hästjobb i att fixa praktik med kort varsel och sedan övertygat gymnasieförbundet om att detta verkligen är F:s eget val och naturligtvis är det innebandygymnasiet med riksintag som lockar allra mest. Utan det, hade det aldrig kommit på fråga med utbildning i Bollnäs för hans del. Hon fick till och med lite syrliga mail om att hon inte borde uppmuntra elever att söka utbildning utanför det egna länet och ändå stod hon på sig för F:s skull! Sedan pådrag med LSS och nämnden för beviljande av boende - och även där med kort varsel har vi bara mött fantastiskt stöd och tillmötesgående människor som vill sonens allra bästa.
Och nu ringer de från Bollnäs och berättar att deras politiker valt att lägga ner och avveckla just den linje som sonen valt och har intresse och fallenhet för. En linje som han skulle ha nytta av i sitt fortsatta liv, kanske t o m kunna få ett jobb tack vare.
Jag har ringt honom och förvarnat. Han skulle fundera. Just nu är sorgen över hans besvikelse vida större än min egen förstulna lycka över att ännu ett tag få behålla honom lite närmare hemikring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar