Nu är det mindre än en vecka kvar tills jag sitter på nya jobbet. Spännade, skrämmande och nästintill ofattbart efter 10 år på i stort sett samma post.
Och redan har jag fått mail om jag vill följa med på en arbetsresa till Italien i oktober. Om det går att efteranmäla. Mannen räknade skoldagarna och suckade. Jag håller en tumme för att han inte får någon bokning på bussen de dagarna.
Det underlättar när jag redan tackat ja, trots att det innebär att jag missar Peter Jöbacks konsert, som jag redan köpt biljett till. Är det inte typiskt, att allt sker samtidigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar