Fyra veckor - en halv evighet som utan struktur, mål och mening blir till en enda utsmetad lång rastlös ogjordhet. De tilltänkta semesterprojekten är inte slutförda. Några bär från skogen inte plockade ( vilket i o f s har naturliga skäl - brist på tillgång och mognad). Motionen har helt uteblivit i stället för att eskaleras och jag har ont i magen för allt jobb jag inte gjort och nu ska hinna på 1,5 vecka. Dessutom lägger historiens mest utdragna höbärgning ett sordins tunga, fuktiga täcke över sommarens aktiviteter och resor som helt sonika fick skjutas på framtiden.
Men visst har det funnits ljusglimtar!
Framförallt besöken från goda vänner. De få timmarna i Västerviken med svala dopp i sjön. Yran. Dagsturerna till fjälls. Jordgubbarna. Hönorna och turerna till buan. De 24 timmarna i Åre, när LG äntligen kunde ta sig lite ledigt. Alltsomallt många fina stunder att spara på och bära med sig.
När jag var liten åkte jag ofta med mamma och pappa till släktingar på buan.
SvaraRaderaDe bodde i Häggsjövik men hade sina buor nånstans längre mot fjället. Jag minns hur mysigt det var och vilka underbara våfflor hon gjorde.
Du hinner säkert med det som måste göras men jag förstår att det är mycket jobb.
Kram Maidi
Kan du ha varit på Sörbuan?? Mot Ansätten till från Häggsjövik räknat. Där serveras våfflor ännu idag under sommaren. Ett underbart ställe!!
SvaraRaderaBuan är bäst.
Kram!
Det är tur att man kan glädjas åt det lilla, de där guldkornen och som du skriver ljusglimtarna. Det är viktigare än allt det där som antagligen inte var meningen att det skulle göras just då/nu. Jag tror att man uppskattar det mera än att hela tiden sikta på mera, större osv. Kramar Katarina :O)
SvaraRaderaJomen, visst är det så Katarina! Och det är ju det som är så fint.Inget blir som man tänkt, men med lite eftertanke blir det väldans bra i alla fall. :)
SvaraRadera