Skulle vilja få kontakt med henne ang den diagnos/kromosomavvikelse som jag inte hann uppfatta namnet på, tror det är samma mitt barnbarn 2 år fötts med och som skapat sådan frustration hos hans föräldrar. De borde fått höra detta reportageDet värmer, liksom responsen från vänner och bekanta. Oerhört. Det blev inte fel. Jag lyckades med mitt uppsåt. Känns fint. För det är ju inte så lätt det här alla gånger, att ha barn med funktionshinder - oavsett vilket. Oro. Frustration. Kamp. Ständig närvaro, förutseende och engagemang är vardagliga ingredienser.
Nu i helgen, i samband med Yran, fick vi återigen uppleva en ny dimension på vart kromosomavikelsen kan ta oss. F är nu lika lång som jag. Öronproppar funkar bara inte, så han sätter glatt på sina "Kids"-hörselkåpor och vandrar ut i folkhavet, med sin hand hårt i min. 13 år. Lillebror håller sig på behörigt avstånd. När konserterna väl drar igång är det ändå F som rockar loss. Med sitt osynkade gung, handklapp och armar i otakt. Men han är me'. Och lika glad i musiken som jag. Lillebror står avvaktande, men bara en liten bit ifrån oss. Vi träffade flera av de äldre kompisarna från habben och handikappidrotten. Några var ute själv, någon med kompisledsagare. Alla lika inerligt glada att se oss, hejade, kramades. Andra föräldrar oroar sig över sina tonåringar som är ute och yrar. Själv ser jag fram emot en giltig anledning att återigen gå alla kvällar. Det gäller att vända allt till det positiva.
Vemod, en gnutta sorg och den ständigt gnagande oron - över andras attityder, över Lillebrors åsidosättande. Och samtidigt en stor, stor glädje, lycka och kärlek. Alltid dessa kontraster.
Och Kids-hörselkåpor är ju liksom inne nu. F var ju faktiskt före Evert - en trendsetter?
-"Eric Saade var bäst", enligt ett av hans största fans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar