Förrädare

Efter lite klubbadministration och ett ryck av städiver har vi varit ute och hjälpts åt att ta in korna. Så snabbt och enkelt har det väl aldrig gått. Minns inte riktigt om de var lika få ifjol, men minns däremot väldigt tydligt hur tjurig en var. Så tjurig att vi fick ta till lika tjuriga metoder vi, för att överhuvudtaget få hem henne.

Just därför känns det extra vemodigt att de mest troligt ska gå till slakt. Allihopa. Nu när svärfar inte är att räkna med längre. Jag har funderat lite. Jag skulle kunna tänka mig att fixa matningen på kvällarna och även morgnarna på helgerna. Men inte på vardagarna. Jag orkar inte. Hinner inte. Dessutom har vi för ålderdomliga och tungrodda system för att jag ska klara av allt helt själv. Och framförallt vill jag inte ge avkall på mitt ordinarie jobb. Det är för kul och korna i sig ger inte tillräckligt för att motsvara det inkomstbortfall en ytterligare arbetstidsminskning skulle innebära. "Bonden" själv då? Ja han har ju redan alltför mycket på sin lott. Att lägga till en uppgift till i hans redan överspäckade arbetsschema vore rena rama Harakirin. Som att be om att få gå in i väggen och aldrig ha en minut över för familjen. Så om förnuftet får råda över känslorna, tror jag att han har bestämt sig. Det blir nog ett samtal till slaktbilen endera dagen.

Jag undrar om de kände det på sig, kossera? I vilket fall undvek jag att se dem alltför djupt i ögonen mellan lockandet, pockandet  och slirandet i den ofrusna leran och koskiten. Annars hade jag nog genast avslöjat vårt förräderi.