23 september 2012

Även en brinnande eld slocknar till sist

 
 
Efter mötet i fredags där blicken vandrade bort mot fönstret och det som väntade därutanför, bestämde jag mig för att jag hade jobbat nog den här veckan. Tog på vandrarkängorna och gav mig ut på de brinnande myrarna mot fjällen i fjärran. Svampkorgen var med, men resultatet blev skralt, i gengäld hamnade jag på märkliga, fascinerande platser jag inte visste fanns, bara en kort omväg från mina vanliga stråk. Många gånger undrar man ju varifrån orter, vattendrag och fjäll fått sina namn, men Bergtjärn  kändes ju rätt klockrent. Tänk att man inte kunde se, inte kunde ana detta trolska bråddjup bara hundra meter bort. Fyra timmars promenad och en halvtimmas bilfärd senare gjorde jag en klassiker och fredagsslockande i soffan.

Efter en välbehövlig lång sovmorgon stod tvättning och handling på schemat. Det hann bli sen eftermiddag innan jag lämnat son no 1 hos fadern för att köra traktor, upptäckt att son no 2 var spårlöst försvunnen och packat in kamera, stövlar, bärplockare och hink i bilen. På väg mot skogen hittade jag lyckligtvis son och kompis - ivrigt sysselsatta med att laga väg. Sådärja, vilken tur då att jag undslapp björnfrossan och lyckades även jag åstadkomma lite nytta; 8 liter lingon, skiten skottad och grindarna inburna i buan. Sedan tog slöheten över och det blev köpt pizza till middag. Fast jag höll mig vaken nästan hela filmen den här gången.

Idag har det plockats och fixats, rensats lingon, kokats sylt, plockats mer vinbär och kokats mer gelé (som inte alls blev lika bra den här gången - bären hade blivit för mogna) och så har S och pojkarna levererat en ny kanin. När jag skulle ta mig an klubbens administration visar det sig att gubbens var mer bråttom, så det är fortfarande ogjort och jobbet jag hade tänkt förbereda till i morgon ligger också kvar precis som jag tog hem det i fredags.  Surt.

Mitt i allt detta, när livet och vardagen pågår här och nu, så får jag bud att min moster, som jag lyckligtvis hann träffa i somras, har gått bort. När jag läser ikapp veckans tidningar ser jag dödsannonsen efter en flyktig bekant som jag inte ens visste var sjuk, och på de lokala nyheterna hör vi om den kände jämtländske finansmannen som förolyckats på sin fyrhjuling.

Livet är skört.
Insikten kommer återigen ikapp oss.

7 kommentarer:

  1. Otroligt fina bilder du tar!
    Beklagar sorgen <3
    Kram

    SvaraRadera
  2. Jag håller med Livets vägar,så fina bilder!
    Jag blir lugn bara av att se dom! Förstår då också hur
    underbart du bor!

    Tur att du hittade son nr 2 ;) Man vill ju gärna inte att dom ska försvinna;)

    Du är så duktig som gör allt det där med sylten!!

    Så tråkigt att din moster dött! Beklagar sorgen Anneli!
    Ja fy,livet ÄR VERKLIGEN skört!

    Här sitter jag och bloggar kl.00.26 ja ja jag har jobbat sent och när man kommer hem måste man ju varva ner lite med tex bloggeriet:)

    Kraaam

    SvaraRadera
  3. Det är mycket nu... stämmer visst in på dig med ser jag. beklagar din mosters bortgång.
    Duktig är du också, jag har inte plockat många bär iår....

    SvaraRadera
  4. Ja usch ja.... livet är skört. Beklagar din mosters bortgång, så sorgligt. Kramar!
    Vilka jättejättefina bilder förresten. Så himla vackert! Där vill jag nästan också vara.

    SvaraRadera
  5. Usch så tråkigt! Många gånger kan man finna tröst ute i den vackra naturen och den hae du ju inpå knutarna. Gud, vilka vackra bilder. Här nere är det fortfarande sommarfärger.
    Kramar Inger!

    SvaraRadera
  6. Tack - nu var hon både gammal och sjuk, så det är lättare att acceptera. Men trist ändå.
    Och visst är höstfärgerna till fjälls bara helt fantastiska!!!

    SvaraRadera