Flexibel - eller?

När jag någon gång får ändan ur för att söka nytt jobb, tycker jag att jag med gott samvete kan hävda att jag i alla fall är oerhört flexibel. Detta kan genast verifieras genom ett färskt (från igår!) exempel ur min dagliga tillvaro:

Var till redovisningsfirman i Föllinge på förmiddagen, tänkte åka till Krokom och fortsätta men råkade ringa LG som "övertalade" mig att komma hem i stället. Jobbade någon timma, men solen utanför fönstret lyste allt klarare, så jag föreslog att jag skulle förbereda middag, hämta ungarna med skotern för att vi sedan skulle kunna åka upp till buan och äta. Sagt och gjort.

Vid hämtningen på fritids var mottagandet allt annat än översvallande, Eric var övertygad om att det var skytte på Långan och ville dit i stället. Fraktade hem hela det motvilliga patrasket och Felix hjälpte mig packa skotrarna. Eric allt surare, ringde för säkerhets skull och kollade om det möjligen kunde vara skytte ändå? - Jo då! De hade bytt kväll. Packade ur skotrarna, fixade och åt middag inomhus i stället, medan barnen prioriterade sina läxor. Felix förtvivlad - skulle vi inte åka skoter nu? OK, då skjutsar jag med skotern till skyttet! Fem minuter innan vi åker ringer Å och frågar om jag kan stanna och fixa fikat på Långan - inga problem - jag stannar och sedan får vi köra skoter hem också!

När vi ska tillbaka har mörkret lagt sig och Eric har plötsligt drabbats av en släng av mörkrädsla, så honom skickar jag hem med familjen O. Felix åker med mig och vi får oss en månskenstur som åtminstonde jag njuter av.

Inget blir som man tänkt sig, men då är ju jag så flexibel och hittar snabbt alternativa lösningar, så det blir ju oftast rätt bra ändå! Eller är det så, att jag egentligen bara är en velpotta som är alltför ivrig att vara andra till lags ??