Det blev skidor

Klockan 14.00 på lördagen bestämde vi oss: - Fjälltur! Jag och bästa fjällkompisen L hade sett bilder på en supermysig koja och bestämde oss för att dit skulle vi gå. Kunde ju max vara en 12, 13 km eller så.

Nu vet jag inte om det beror på att det var närmare 10 år sedan jag gjorde en vintertur med packning i det omfång som denna krävde, eller att jag är betydligt mindre tränad nu än då, eller helt enkelt på att det till synes finfina föret innebar spårning i ca 1 dm nysnö (hela vägen!) och den hade en förmåga att klabba fast under våra skidor så det kändes mest som att gå på styltor, eller det faktum att bäcken vi trodde vi redan passerat dök upp igen,öppen denna gång och vi fick gå tillbaka och göra en omväg på en 5-6 km  eller så. Och turen tog, förståeligt nog, extremt lång tid. När vi väl kom fram till kojan igår var det redan mörkt - men vi hittade den i alla fall!!

Summan av allt detta innebär att vi skidat ca 3,5 mil alltsomallt, med tung packning i tungt före och jag är tröttare och mer sliten än jag någonsin varit efter en fjälltur. Jag kan knappt lyfta ett ben och har ett rejält skavsår på en hälen. Ändå är detta bara en bråkdel av hur min fjällkompis mår just nu. Helt riktiga i huvudet är vi nog mest troligt inte. Jag menar, om vi valt dansgalan hade vi nog inte varit "justerade" för flera dagar framöver....

Men det fina i kråksången är att vi fick vara tillsammans, mysa i kojan, få sol på näsan idag och att jag efter denna tur nu känner mig helt tillfreds med att ställa undan allt vad skidor heter och i stället stapla lite ved, kratta lite gård - och ta fram kajaken, förstås!