Så har jag vinkat av dem, far och son som ska på klassresa i fyra dagar. Det är nog första gången sedan lillebror föddes som jag och den äldre är ensamma hemma. Jag har sett framför mig oceaner av tid och gjort upp och gjort om att-göra-listan i omgångar. Men nu, när jag sett bussen försvinna bakom krönet känns det bara tomt, tyst och ovant. Regnet ackompanjerar vemodet som smyger sig på och handlingsförlamningen lägger sig som ett tungt täcke över mig. Så konstigt det blev.
Får sätta på kaffepannan och slänga ett öga på den där listan, så blir det nog snart precis så bra som jag föreställt mig det här....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar