Jag växte upp med mer än handfull mostrar och därtill fem morbröder. Av de tolv syskonen (ja, egentligen var de ju tretton totalt, men en syster dog av blindtarmsinflammation när hon var just 13 och fick sedan ge sitt namn till min mamma när hon föddes) är nu endast tre kvar. Just det tror jag var det allra mest smärtsamma där på begravningen igår - att se dessa mina tre fina mostrar och "reservmammor" för nionde gången följa sitt syskon till den sista vilan.
Under de många timmarna ensam i bilen tänkte jag mycket på dem alla. Både de som lämnat oss och de som är kvar. Hur de liksom representerar en annan värld, ett annat liv. På gott och ont, något som aldrig kommer tillbaka. Lite mer av deras "se andra innan du ser till dig själv"-anda skulle nog inte skada i vårt samhälle idag, där vi är alltför många som alltför ofta ser till oss själva först. Fast den självuppoffrande delen hoppas jag vi för alltid kommit ifrån och tänker på historien om när min pappa någon gång på tidigt 60-tal varit ute och fiskat till sent, sent på natten med min mosters man, som utan att tycka det var något konstigt med det väcker henne, som i sin tur också tyckte det var helt i sin ordning och kryper ut ur tältet för att rensa fisken, medan han går och lägger sig.
Mitt i allt det sorgliga som följer med en begravning finns samtidigt glädjen över att få träffa och prata med mostrarna som ännu finns här, med och för oss, och därtill många av mina fina, fantastiska, mysiga kusiner. Det är alltför sällan numera som jag träffar mina släktingar över-huvudtaget. Det får jag nog ta itu med och göra något åt. En släktträff till sommaren, kanske? Det skulle ha varit något det!
Ja, det där är ju verkligen delat...med begravningar. Kände samma känsla som du nu när farmor gick bort. Så sorgligt, samtidigt så många fina minnen och en viss spänning inför framtiden..och att vi alla borde träffas oftare..hm..
SvaraRaderaTidens gång kan man säga. Ha en fortsatt fin helg och vecka!
SvaraRaderaKram Inger