Alltså, Petra Majdic häromdagen och Anja Pärson igår. Båda tar brons efter var sin rejält vådlig krasch. Kan föreställa mig rätt bra hur Anja ser ut (minns en vurpa i Verbier). Kan även ana hur kroppen känns, var själv mörbultad i dagar efter omkullkörningen med MC:n på körskolan i max 40 km/h. Förstår till viss del även viljan och styrkan att inte ge upp ,"på'n igen" liksom, men är helt oförstående imponerad över att dessa brudar inte verka ha några gränser alls? I jämförelse känner jag mig som ett litet gnälligt våp....
Jag blir mer och mer fascinerad av Anja. Som skidåkerska. Som person. Och visst fällde jag en sympatitår eller två när medaljen var klar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar