I vår trygga del av världen

När vansinniga mord sker på öppen gata i London och när upploppen sprider sig  i Stockholms förorter (vilka jag för övrigt inte har förstått de bakomliggande faktorerna till och än mindre begriper hur någon kan tro att man genom massförstörelse och stenkastning ska få gehör för sina åsikter och eventuella krav?) åker jag till favoritlandet i väst och glömmer all världens ondska för de ljuvliga vyer som följer mig på vägen.

Med början i ett regnigt försommarlandskap där gräsmattorna gått från krattnings- till klippningsbehov på några få dagar, vidare genom granskogen som nu meleras i ljusare toner av nyutslagna björkar ringer psalmens ord i mig: "En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar..."

Som alltid fascineras jag av hur landskapet förändras av det faktum att jag passerar en riksgräns. Den här gången är det vitsipporna, vilka jag endast sett ett fåtal av just före gränsen, som plötsligt formligen breder ut sig längs vägkanterna. Överallt är det vitt, vitt, vitt . I skogen, i byarna, på tomterna mellan husen. I Lierne lämnar jag bilen och får åka med en möteskollega de sista milen upp till Röyrvik och fjällen. Här är så mycket snö ännu, att jag lätt hade kunnat åka milvis om skidorna varit med och tiden funnits. Vi avhandlar ett bra möte med utsikt över byns kyrka och de ännu delvis snöklädda fjällen som fond, innan jag vänder hemåt igen.

Hemma äts det middag, läses läxor, sambon åker på möte och en "pojk" från grannbyn kommer på besök. Vi tittar på foton, hjälps åt med fjöset och dricker kaffe. När vi sitter här och småpratar tänker jag som så, att överlevnadsvillkoren i glesbygd är väl inte alltid de bästa och lättaste, men jag skulle ändå aldrig vilja byta våra bekymmer mot den otyglade oro, osäkerhet och det våld som härjar på så många platser. Just nu.