Livet på landet

Jag läste för ett tag sedan två fenomenalt fina (och dessutom vackert skrivna!) berättelser av Hannah och Bondhustrun, om hur det var när de träffade sina bönder. Det har fått mig att fundera på oss.

Vår historia är väldigt annorlunda, inget skimmer, ingen alls tyckte nog att jag hörde hemma här. Nej. Inte direkt. Tvärtom brukar vi ibland skämta om att vi fick ta varandra eftersom vi var de enda som var kvar, men i ärlighetens namn, så illa var det inte. Men, ja, jag vet inte. Det bara blev, liksom. Lite av "Grabben i  graven bredvid" var det nog. Så olika, men ändå. Och när vi efter nästan fyra år fortfarande inte riktigt bestämt hur vi ville ha det, hjälpte oss den överraskande ankomsten av en son att avsluta vårt velande.

Min bonde kanske inte heller längre är någon direkt fullblodsbonde, mer en entreprenör som med uppfinnigsrikedom, envishet och ett stort mått klurighet skapar sig sin egen inkomst på platsen där han vill bo och leva. Men han sliter ibland med sin nedärvda plikt att bruka jorden, i kontrast till vad som är lönsamt och vad han kanske egentligen helst skulle vilja göra, livnära sig på. Tiden har gjort att jag äntligen börjar kunna förstå.

Och när han trött och besviken delger mig sitt senaste bakslag, träder vi varsamt bördan på den bräckliga, men gyllene tråd som förbinder oss två. För nu vet jag av hela mitt hjärta att, jo, jag hör hemma här, vi hör hemma här, tillsammans - i medgång och motgång.
Det må ha tagit sin tid, men var väl värt att vänta på.