Sedan jag var 14 år har jag drömt om att köra och äga en motorcykel. I mångt och mycket tror jag att jag var inspirerad av pappa, att jag fått den drömmen av honom. Jag lyssnade ju på hans motorcykelhistorier från ungdomen och det lät så fritt, spännande och fartigt. Jag tittade på bilderna och såg honom stå där, ung och glad bredvid sin fina Triumph. Klart jag ville samma.
Det skulle dröja 28 år innan drömmen infriades. Cykeln inköptes redan innan jag var klar med kortet och den gick i samma hjulspår. Drömmens väg. En fin, gammeldags, visserligen inte någon Triumph, men i mångt och mycket påminner ändå min Volusia om den MC pappa hade. Men där tar drömmen slut. Visst är det roligt, trevligt, lite fränt, sådär. Men inte alls så fantastiskt kul som jag alltid trott. Kanske har jag fel sorts MC, kanske har jag för många andra intressen, kanske är jag helt enkelt för klen att köra. För farten ger mer osäkerhet och otrygghet än lustkänslor.
Men i morgon ska min silvriga skönhet besiktigas. Så håll en tumme för sol och lite värme, så ökar jag årets milskörd med en femtedel. För än vill jag inte bestämma mig för att sluta, sälja, låta bli. Nå'n sommar till får jag nog ge det ändå. Hojåkandet.
Jag har också drömt om detta en gång för många många år sedan. Just Triumph åkte jag en del i ungdomen men jag insåg för 20 år sedan att jag numera inte ska sitta på en motorcykel just för att jag är osäker och lite smårädd.
SvaraRaderaSen har jag också insett att skulle jag köra omkull så skulle jag inte få upp den igen. Det är lite pinsamt så det vill jag inte utsätta mig för. Men drömma kan man ju.......
Som sagt, jag har inte gett upp än. Och tro't eller ej - jag får upp hojen själv - på ren vilja! Har tyvärr testat, serru!
SvaraRadera