12 december 2008

Livet med ett alldeles särskilt barn

Har precis läst kusin Moincas inlägg om träffen med psykologen. Jag förstår precis hur det känns. Kan bara trösta med att när vi väl fick komma till habiliteringen, så var det som att komma hem. En känsla av att för första gången hamna rätt.

Sedan blev det utredning, och så kom dagen då vi skulle få besked. Jag minns det som om det vore igår, den dagen för ca 8 år sedan när vi fick Felix diagnos. Delvis hade vi ju redan räknat ut själva, medan annat kändes som ett slag i magen. Jag minns också hur arg LG var, på mig, på psykologen - och förmodligen hela världen.

Resan därefter har varit både upp och ner och många gånger fylld av kamp. Ett evigt stridande för de rättigheter som borde komma naturligt. Att nästan aldrig få något utan att först göra anspråk på titeln "bitch-of-the-year". Men parallellt med detta; alla dessa fantastiska människor som vi mött och som betytt oerhört mycket såväl för Felix som för oss.

Kan bara instämma i Masarinmammans beskrivning av "proffesionella darlings". Högt på vår lista just nu ligger elevhälsans specialpedagog som själv kom på att hon kunde "träna läsning" med Felix, och naturligtvis habbens sjukgymnast efter uttalandet:

-"Jag vet inte riktigt vad vi ska titta på och göra, för Felix är ju redan så duktig."

Och vad kan jag annat än att hålla med. Han är ute och skottar nu, för fullt, vår alldeles egen arbetsmyra!

2 kommentarer:

  1. Ibland är det bara så skönt att veta att de goda finns! För det är ju så oerhört skönt att inte behöva vara den där krävande, jobbiga mamman...

    SvaraRadera
  2. Exakt! Precis så är det!
    Sedan tror jag också att de finns där för att ge oss ny kraft till nästa gång vi måste kämpa igen.

    SvaraRadera