25 oktober 2011

Fel på termostaten


Alltså, det kom så plötsligt. Felet på termostaten. Jag som alltid varit en fryslort. Förutom de två gånger jag varit gravid och känt det som att jag hade ett kärnkraftverk i magen. Men, å andra sidan, så fort jag rör mig svettas jag. När jag rör mig alltså. Och sova, det enda problem jag någonsin haft med det är möjligen att jag sover för mycket.

Och nu. Blir tokvarm helt utan förvarning, för att i nästa stund vara helt iskall igen. Svettas så det formligen sprutar. Sover som en kratta. Och alltihop kom bara på en vecka ungefär. Som ett brev på posten, årets överraskning, liksom.

Googlar symptomen, förstår nog varthän det lutar även om jag vägrar inse, surfar in på en sida och börjar checka av. Det är väl egentligen bara nedstämdheten och oron som jag inte känt av. Än? Läser vidare och konstaterar att visserligen var det ett tag sedan jag satte upp andra sovrumsaktiviteter än just sova, på listan för saker som jag skulle kunna leva förutan, men att det nu finns skäl till att de på den senaste tiden har gjort en stark klättring för att, helt sonika, nå en topposition på den listan.

Återstår alltså bara att kallt konstatera att det återigen är dags för dessa fördömda hormoner att ställa till tillvaron för en. För sista gången, kan man ju hoppas. Läser vidare att äta kött och motionera kan lindra problemen. OK. Tar upp en köttbit ur frysen till i morgon. Igen. Och ikväll blir det promenad, så kan jag fundera över tanken på att vara lite förbrukad, om det är läge att sörja lite?  Eller kanske det rent av passar bättre att fira i stället? Vi får väl se, vart vägen bär.

6 kommentarer:

  1. Välkommen in i klubben min vän. Jag höll på så i tre år men massor av olika symptom förutom svettningar och sömnlöshet. Jag fick också klåda i underlivet, torra slemhbinnor och tårkanaler som svullnade så jag såg ut som om jag hade tandvärk, allmännt irriterad på det mesta, hjärtklappning, oro och nervositet. En arbetskamrat sa till mig att prata med en gynläkare. Jag fick då utskrivet hormontabletter som jag numera tar en varannnan dag och håller det i schack. Det är som en dröm. Varför gå och må så dåligt om man inte behöver? Sömnen är i och för sig inte så mycket bättre men jag vaknar åtminstone inte varje timma. Alla symptomen har annars nästan försvunnit.
    Kram och som sagt välkommen in i klubben!

    SvaraRadera
  2. Ja, denna "åkomma" drabbar oss kvinnor så olika. Jag själv har knappt märkt av det och jag har verkligen åldern inne. Hör ju på mina väninnor hur de har det.
    Ha en fin morgondag!

    SvaraRadera
  3. Följer dig på vägen.. oavsett var den bär.. Storkramen!

    SvaraRadera
  4. Vem uppfann hormonerna??
    Spökar i alla åldrar.
    Dom har väl en funktion också, men kan ställa till det på olika sätt.
    Hoppas för din skull att det är av en hyfsat lätt övergående natur.

    SvaraRadera
  5. Min kusin på Åland kallar "det" för Mommo-koma. Har själv märkt av tendenser till Mommokoman ;)

    SvaraRadera
  6. Tack för välkomnandet Inger - men din beskrivning lät verkligen inte som något att se fram emot. Tur att det finns hjälp att få i alla fall!

    Och med alla fina och glada tillrop här, så väljer jag nog att fira. Har klarat mig lindrigt, för att inte säga varit förskonad av hormonernas framfart varje månad och när jag var gravid, så någon gång ska väl även jag drabbas. Och växelvärmen kan jag hantera(på och av med kläder hela tiden, skulle bra vilja få sova lite också...

    SvaraRadera