Tänkte referera samtalet jag hade med psykologen igår. Men, så ringde jag min kompis från gymnasietiden. Vi umgås tyvärr inte så mycket nuförtiden, men i all fall känner jag att vi alltid har kvar förtroendet och omsorgen om varandra och behöver bara lyfta på luren för att vara tillbaka i den känslan.
Hennes pappa har fått en stroke igen. Den förra är det nu sex år sedan, men nu hade det tagit hårdare, så han hade mist talet. Och genast är jag tillbaka i den tid då jag fortfarande hade föräldrar att ängslas för. Jag tror mig veta precis vad hon och hennes son går igenom just nu och det är tungt.
Jag orkar inte klaga nu över känslor av förvirring, att inte förstå eller begripa. Att överhuvudtaget inte acceptera att vissa saker inte ska vara någon mening att ens försöka lära Felix, eller att ett utlåtande från 4-års åldern ska vara för evigt avgörande för hans framtid.
Här har livet varit minst sagt kaotiskt sedan i torsdags eftermiddag. Lucas har legat på sjukhus men det har du kanske hört. Han fick en feberkramp igen. Som tur var så var vi på VC så vi var på rätt plats kan man tycka...Mer om det sedan någon annanstans :) I går när vi kom hem igen så var det Mollys tur att vara jätte dålig. Ännu en vaknatt. Skulle ha jobbat idag men insåg att det inte skulle funka så jag VAB:a. Idag har det vare ganska lugnt. Båda barna har ont i halsen och är allmänt mosiga. Febern har tack och lov hållit sig nere. Hoppas att det får förbli så.
SvaraRadera