30 november 2008

Att hämta julgran

Jag har bestämt mig, inget av den förvirring som rått efter det där samtalet med psykologen kommer att präntas ner i denna blogg. Ingen skulle ändå förstå något, för det gör vi inte själva. Nej, nu väntar vi i stället på att hon hör av sig igen med förslag på ett förlösande test som bör kunna leda till att hjälpa Felix i sin utveckling i stället för att konstatera att "detta är ändå ingen idé".

Eric har varit sjuk hela helgen och TVn har gått varm. Vad annars finns där att göra när man inte får gå ut och inte orkar bygga lego. Felix har gjort honom sällskap och har sett Mamma Mia 2 ggr, SOS 1 gång och Snowroller minst 2 ggr. (De sistnämnda följde med jultidningarna, och är delvis faktiskt lika roliga nu som då de var nya.)

Jag var mer än lovligt knockad i går och sov alldeles för längre, bakade lite matbröd, tvättade några maskiner, gjorde sällskap med grabbarna i TV soffan lite för långa stunder och började plocka undan i köket i hopp om att få till lite adventstämning i dag. Och se - det lyckades! För nu är köket fejat, julgardinerna uppe, adventstakarna i fönstren och sist men inte minst åkte Felix och jag till skogen och hämtade både adventsgran och julgran.




Det har snöat hur mycket som helst i helgen och det var så där trolskt vackert i skogen. Vi såg renar och flera olika spår efter andra djur. Vi enades om att var det inte Erics klasskompis renar, så måste det vara Tomtens. För vem kan värja sig mot att tro på Tomten när det ser ut sådär i skogen?

När vi skulle såga ner granarna gick snön upp till knäna på mig och ännu längre på Felix. Och hela tiden dalade små, små snöflingor ner och landskapet fick oskarpa konturer. Det påminde mig om en affish från Österrikiska Turistbyrån som jag i flera år hade som tavla - ett skogigt landskap där en vuxen man och en ung pojke stretar fram med en gran i den djupa snön, medan ännu mer faller. Nu hade vi ju visserligen skoter och jag är ju ingen man, men ändå - lugnet, stämningen och att föra en tradition vidare kändes som hämtad från den där bilden.

Jag följde alltid med pappa och tog gran, därför känns det extra roligt att Felix vill följa med mig. Det har han fått göra ända sedan han var liten. Första gången hade han ännu inte fyllt ett år. Det var då J & A följde med och jag inte kunde begripa varför granen var så tung - jag bar i granens grova ände, med Felix på ryggen, och J skulle bära toppen - men han snubblade och det hela slutade med att jag drog honom också! Behöver jag nämna att det var första och sista gången han följde med mig på granletning?

3 kommentarer:

  1. Vilka härliga bilder. Adventsgran var det länge sen vi hämta, tyvärr så stal gubben skarvsladden så idag har den inte lyst något. Skall se till den saken i morgon så vi får lite juligt ute. Dom senaste 2 åren har vi haft plastgran trots att jag sagt att en sån aldrig kommer innanför mina dörrar. Det blir den även i år pga vår lilla marodörska. Får väl se nästa år om vi återgår till normala förhållanden vad gäller granen :) Barnen är på bättringsvägen och det känns jätte bra. Vi blir hemma i morgon för dom äter så dåligt egentligen skulle dom vare på dagis och jag jobbat men det går juh inte när det är som det är. Tisdag onsdag är jag ledig enligt schemat så jag hoppas att dom kryat på sig tills på torsdag när jag ska jobba nästa gång. Brollan är även han på bättringsvägen så det är också skönt.

    SvaraRadera
  2. Jag kan inte minnas att jag någonsin följde med far och högg någon gran. Han konverterade tidigt till plastgran och där håller jag med Monica att sådana ska inte innanför dörren. Så fort jag flyttade hemifrån har jag alltid huggit en riktig gran. Jaa, tills i år, förstås.

    SvaraRadera
  3. Monica : Jo, jag läste att du var ute i tid med adventsgranen. Jag är ju som du vet; släktens svarta får: Gör inget i tid, inget som man ska osv. Men är glad ändå!!

    Nulla dies: Du har ju visst tagit en gran! Som vi all får glädjas åt dessutom. Och nästa år blir det barr i vardagsrummet igen!

    SvaraRadera